Otäckt trauma

Jag höll på att bli överfallen ikväll när jag gick nattpromenaden med Felix, men bara nästan.
Strax bortanför vårt hus finns det en smal dunge och bakom den ligger en upplyst gräsplan som gjord för Felix att springa fritt på. Trots att jag är mörkrädd tyckte jag att det var en bra ide att trotsa min rädsla för att gå i skogen när det är mörkt (och de där ynka metrarna med träd kan ju inte kallas för skog), dessutom är det upplyst på båda sidor om dungen så det är bara precis i mitten som det är riktigt svart. När jag var en bit in där gatlyktornas ljus bara kunde anas svagt hajjade jag till och stannade för att jag tyckte jag såg en människa inne i skogen som stod och tittade på mig. Jag intalade mig själv att det bara var min rädsla som spela mig ett spratt och att det förmodligen bara är ett träd. Men när jag börjar gå igen ser jag att det faktiskt är en människa som står där, helt klädd i svart med en huva över huvudet och han går rakt emot mig. Jag blir livrädd, paniken slår till och det känns som att hjärtart ska spräcka bröstkorgen. Jag ökar på mina steg samtidigt som jag sliter till hårt i kopplet så Felix går riktigt nära mig och jag önskar för ett ögonblick att han inte var en snäll och mesig liten Cavalier utan en livsfarlig Dobermann som skulle försvara mig till sista blodsdroppen. När jag är bara någon meter från mannen tänker jag att nu händer det svänger stigen lite åt höger och jag upptäcker att den livsfarliga våldtäktsmannen och mördaren inte alls var någon otäcking utan ingen annan än min egen skugga! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta för jag hann bli så fruktansvärt rädd!
Resten av promenaden gick jag och sjöng lovsånger högt för mig själv (de som mötte mig på cykelvägen måste trott jag hade en skruv lös) för att lugna mig själv och jag intalade mig själv att trots sitt goda sinnelag och stora kärlek till alla människor skulle Felix känna om jag var i fara på riktigt och försvara mig.

Nu när jag sitter säker här hemma känner jag mig jätte fånig. Jag vet ju hur lätt och fort jag skrämmer upp mig själv när det är mörkt ute och jag tillåter mig aldrig att titta in bland skuggorna utan fäster blicken stint på den upplysta vägen. Vad skulle jag i den där dungen att göra? Tro inte att Felix fick springa nåt lös heller, han gick i stramt koppel tätt intill mig för att agera bodygard. De som träffat Felix vet vilken ur löjlig tanke det är! :-)

För att avsluta lite mindre dramatiskt vill jag bara lägga in ett bildbevis på min och Andreas seger över Maja även denna kväll. Hon vaknade till en gång till efter jag skrivit förra inlägget, men sen har hon sovit gott och det ser så fridfullt ut. Jag kan stå och titta på henne när hon sover hur länge som helst, kan inte få nog.

Änglabarn