Äh!

Fy sjutton vad synd det är om mig! Självömkan vet inget slut.

Magsjukan svepte över mig ikväll med tiotalet vändor till toan på bara ett par timmar. Utan att gå in på detaljer, så kräver det sin teknik när man inte får, eller kan, böja ryggen. Jag har sjuk magknip, det känns som att tarmarna vrider sig och slår knut på varann. Men egentligen är det väl snarare tvärt om. De står still, tack vare alla mediciner jag äter. På tal om mediciner. Rygg och ben värker som bara den men kan inte ta några smärtstillande då de kommer upp lika fort igen. Slutligen har jag börjat få ordentliga trängningar i urinvägarna, lär sluta i urinvägsinfektion.

/bitter

Var inte rädd

Som jag skrivit tidigare, var jag vanvettigt rädd innan operationen. Men timmen innan det var dags kom jag på att jag hade några låtar av Tomas Boström i mobilen. Hans röst och texter var - som alltid - som balsam för själen. Allt oro rann bara av mig. Jag läste på nytt alla sms, mail och andra meddelanden från människor som bad för mig - och jag kände mig så buren av deras böner. Gud var med mig! Trycket över bröstet försvann, jag kunde inte sluta le, jag till och med skrattade! De tårar som föll var lättnadens och tacksamhetens. Allt låg i Hans trygga händer och jag behövde bara lita på Honom.

Gudsnärvaron var så stark och påtaglig och jag är övertygad om att fler med mig kunde känna atmosfären i rummet. Sköterskan som varit med tidigare och sett hur skräckslagen jag var tittade lite frågande på mig när hon kom in för att ge mig den lugnande supen inför operationen.
Har du redan fått ditt lugnande? frågade hon.
Nej, svarade jag.
Det blev inte mycket mer sagt just då, men senare när vi stod inne i hissen undrade hon.
Är du kristen?
Ja, det är jag.
Då förstår jag, sa hon.

Ikväll har jag ont. Apont! Jag känner mig liten och det är lätt att tappa modet. Men jag är fortfarande buren av alla böner. Min Gud är fortfarande lika god och stark. I Bibeln finns det löften om att inte vara rädd - 365 gånger, en gång för varje dag. Jag tror inte på slumpen. Jag tror på Gud och nu lägger jag pånytt min rygg i hans händer.

Tack käre Far för den trygghet och kärlek du ger mig!

Tryggheten

Let the weak say, "I am strong"
Let the poor say, "I am rich"
Let the blind say, "I can see"
It's what the Lord has done in me

Hosanna, hosanna
To the Lamb that was slain
Hosanna, hosanna
Jesus died and rose again

To the river I will wade
There my sins are washed away
From the heavens' mercy streams
Of the Savior's love for me

I will rise from waters deep
Into the saving arms of God
I will sing salvation songs
Jesus Christ has set me free

Hosanna, hosanna
To the Lamb that was slain
Hosanna, hosanna
Jesus died and rose again

Lyckan är

Att komma till ett ställe där någon tar sig tid, lyssnar och bryr sig. Som förstår precis vad man menar och läxar inte bara upp en läkare, utan två, för att de inte förstår eller bryr sig.

Min sköterska här på avdelningen är helt fantastisk! Trots ett pressat schema har hon fullt ut förstått min oro och tagit sig tid att sätta sig ner med mig och prata och förklara. Hjälpt mig sätta ord på mina farhågor och lugnar. Hon har rutit ifrån när knäppläkare bara kört på och över mig och sett till att mina behov blivit tillgodosedda. Såväl kroppsliga som själsliga.

Hon är en ängel och ett bönesvar.

Jag är fortfarande rädd, men jag känner mig trygg.

Jag kommer inte att överge dig. Jag skall fullgöra det som Jag lovat dig.

Livet går verkligen från ytterlighet till ytterlighet just nu. Från glädjeyra över husköpet - till rädsla och oro inför operationen.
Ikväll har jag packat väskan och det här blir den sista natten hemma på ett tag. Imorgon förmiddag skrivs jag in på ortopedavdelningen för alla förberedelser inför operationen på onsdag.

Det var nog verkligen meningen att vi skulle ha det här huset, just nu. Det har hjälpt mig få tankarna på annat och inte hinna oroa mig för mycket. Men ikväll känner jag hur allt bara väller över mig. Hjärtat klappar, tryck över bröstet, rastlöshet i kroppen och strilande tårar. Hej ångest.

Jag vill inte.... Min impuls är att skita i allt, låtsas som ingenting och inbilla mig att det går över av sig självt. Slippa bli nedsövd och skuren, borrad i och sydd. Men det är ju så klart inget alternativ. Det blir jag varse så fort jag försöker kliva upp ur sängen. Eller när jag tror att jag ska kunna stå upprätt i 1 minut. Eller bestämmer mig för att plocka upp den där legobilen från golvet. Då känns det som jag dör. Smärtan tänker jag inte ens försöka beskriva...

Det är ju självklart att jag ska göra den här operationen! Men... Allt som följer med det... Jag är livrädd. Livrädd både för själva ingreppet men även för vad som kommer sedan. Hur kommer mitt liv att se ut?

Nää, jag måste sluta skriva, jag bara framkallar den ena rädslan efter den andra och jag panikar och ligger snart som en liten grå i fosterställning och skakar av gråt.

Kära vänner, tänk på mig de här dagarna. Be för mig! Jag behöver det verkligen.



"Jag kommer inte att överge dig. Jag skall fullgöra det som jag lovat dig."
1 mos 28:15

Jag fick de orden av farmor och farfar på det här vykortet som damp ner här hemma igår. De orden ska få ringa i mig ikväll och i natt.

"Jag kommer inte att överge dig."

Tack käre Gud för dina löften!

Husägare!

Det här känns helt galet, och fantastiskt roligt förstås! Jag har inte riktigt greppat det hela än, vågar inte riktigt tro att det är sant. Husägare? Vi?!

Vi har pratat om det, funderat och drömt om det här i flera år. Men själv har jag även tyckt att det har varit en skrämmande tanke, ett husköp är så stort. Det har varit en process att komma fram till att vi skulle börja leta hus på riktigt. Vi trodde att det skulle ta lång tid, och krävas många visningar innan vi hittade rätt. Men inte! Det visade sig bli just det hus som fångade vårt intresse från första början, som var det som fick oss att vilja börja leta ny bostad på riktigt. Vi vågade inte tro att vi skulle hinna vara med att vara med i racet om just det här huset. Men vi hann. Sen höll vi på att förgås av nerver under budgivningen, en bergochdalbana av sällan skådat slag. HU! Men vi vann. Vi vann!!

Idag har vi varit hos mäklaren och skrivit på alla papper. En helt surrealistisk känsla att sätta min namnteckning på köpekontraktet. Jag var alldeles skakig!











VÅRT hus!! Ett gavelradhus på 147 kvadratmeter, 5 rum o kök på Böleäng. Den 20 april blir det inflyttning!!

Annars då?

Maja lär pappa dansa balett i vardagsrummet och jag ligger till sängs inne i sovrummet, road av deras konversation.

"Det är inte så svårt, för mig, men det är bara för att jag är så bra! Men det går nog inte lika bra för dig, pappa."

Saknad pälsboll!

Jag saknar den här hårbollen!!

Han är i Vindeln tillsammans med Majas farmor och farfar. Det är guld att vi har dem, som mer än gärna vill hjälpa till och få rå om vår älskade lilla pälskling.


En snabbis fick jag träffa honom idag när de åkte hit för att hälsa på över dagen. Jag är oerhört tacksam över att vi har sån fin hjälp från dem. Men det blir så tomt när Felix far igen.

Jag vill ha honom ivägen vart jag än går. Framförallt vill jag ha honom i sängen liggandes på min arm, i knävecket och mysa.


Min älskade lilla galna, snälla knäppgök!

Snart, snart har matte lagat ryggen och då går vi långisar nere vid sjön varenda dag och bara njuuuta. Snart. Längtar.
Älskar

När jag är liten, är Du stor. När jag är svag, är Du stark.

På Dig min Gud förtröstar jag.
När oron skymmer min morgondag.
Och jag vet Du är trofast emot mig.

När svårigheter omger mig.
Så är jag ändå trygg hos Dig.
För jag vet att Du aldrig lämnar mig.

Är det natt eller dag?
Herre på Dig förtröstar jag.

Gud Du är alltid nära mig.
Ingen förändring finns hos Dig.
Du är densamme i går och idag och i evighet.
Du är min framtids säkra grund.
Du som står fast vid Ditt förbund.
Min klippa är Du.
Allsmäktig Gud.
Jag ärar Dig.

Operation

Jag är så ledsen idag. Min sjukgymnast hade rätt i att jag var i behov av operation. Har nyss kommit hem från ortopeden där jag fick beskedet att det blir operation på onsdag om en vecka, inläggning på tisdag.

Det kom ju inte som en chock direkt, men att få svart på vitt att de ska söva ner mig, borra i mina kotor och skära bort saker ur min kropp... Jag är rädd! Orolig för hur jag kommer må efter operationen. Vad händer om de inte lyckas? Vad händer om de gör något fel?? Inte de tankarna jag borde lägga min energi på just nu, men det är svårt att låta bli.

Jag sörjer så enormt att det här innebär att jag måste vara borta från jobbet en tid. Jag ÄLSKAR mitt jobb! Jag har snart varit där ett år men det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker med tacksamhet på hur lycklig jag är som får vara där.

Nu ska jag försöka att mobilisera allt som är positivt med det här. Att jag blivit tagen på allvar, att jag snabbt får hjälp och snart kommer att må mycket bättre i min rygg. Tänka positiva tankar och inte ödla energi på alla "tänk om" som jag ändå inte kan påverka.

I dina händer kastar jag mig Gud. Hos dig ligger min förtröstan och mitt hopp.

Välsignad kudde och sånt

Alltså, natten som var. Det var den värsta hittills. Jag fick knappt en blund, nervsmärtan i benet vägrade ge med sig. Vid fyra snåret var jag så slut att jag inte kunde göra annat än gråta. Då vaknade Andreas och undrade om han inte skulle gå och värma vetekudden åt mig. Det blev räddningen. Hettan gjorde att jag långsamt kände hur smärtan gav vika och jag fick falla in i efterlängtad sömn.

Denna välsignade vetekudde! Det är fina fru Sundholm som har sytt den och jag fick den när jag väntade Maja. Den var lika oumbärlig då, när jag låg i värkar, som den var i natt. Tack älskade vän för den!!

På ren vilja och tjurskallighet for jag ändå till jobbet idag. Trodde nog att jag skulle tvingas åka hem tidigare, med tanke på natten. Men där hade jag fel! Jag har faktiskt haft en riktigt hyfsad ryggdag. Hurra! Det här blir en bra helg som ska rymma både barnkalas, familjemys och kyrkobesök.