Allt det där som "måste bli färdigt" har en tendens att följas av något annat som måste bli färdigt...

..och utan att man märker det har man dragits in i en livsstil som är omöjlig i det långa loppet.

Orden är Tomas Sjödins och kommer från hans senaste bok "Ett brustet halleluja". Det är en helt fantastisk bok som fått mig att se på saker från ett helt annat håll, ett bättre och nyttigare håll. Hans enkla men vackra språk går rakt in i hjärta och själ.

Det som kommer nu är ett utdrag ur boken, när jag gör några --- har jag hoppat över några meningar eller stycken för att försöka korta ner texten en aning. Jag vet att det är JÄTTE mycket text och kan kännas bara jobbigt att läsa. Men snälla, ta dig tid att läsa ändå. Jag lovar dig att det är värt det, att det kommer berika ditt liv.

I Bibelns begreppsvärd är vilan inte något att förhandla om. Den regelbundna växlingen mellan arbete och vila finns inskapad i den här världen och hålls så högt att den finns med bland de tio budorden. Först kan det verka orimligt att uppmaningen till vila jämställs med så tunga bud som att inte dräpa eller stjäla. Men vid närmare eftertanke är ett brott mot tredje budet även det ett hot mot livet.
I Bibelns skapelseberättelse kommer människan in i bilden först under senare delen av den sjätte dagen. Människans första dag blir den sjunde, alltså vilodagen. I det kan man finna en del kunskap: dels att det viktigaste redan är gjort när människan kommer in i bilden, dels att det kan vara klokt att vila innan man gör något. Nya testamentet talar dubbelt så många gånger om vila som om arbete, och poängen tycks vara att regelbundet växla mellan de båda.
---
Rabinen Michael Lerner ställs inför frågan om vad sabbaten betyder för honom? Han beskriver sabbaten som en dag då människan återupplever skapelsen och befrielsen. När de judiskt troende lägger arbetsredskapen åt sidan är inte overksamheten ett självändamål. Vilodygnet är den tid då man firar världens skapelse och befrielsen ur förtrycket i Egypten.
Teologen Göran Larsson är inne på samma linje i sin bok "Tid för Gud". Han skriver om hur judarna tar emot sabbaten som en älskad brud, inte sällan genom att läsa texter ur Höga Visan, och hur de därmed understryker att vilan är en kärleksgåva.

Vila är inte detsamma som passivitet. Verklig vila kräver något mer än avkoppling - inandning lika mycket som utandning. Lika mycket som att vila från något innebär den att man vilar i något. Sabbaten som vila innebär i det ordets bokstavliga innebörd - återskapelse, nyskapelse.

Till välsignelserna med att lägga det vanliga åt sidan hör att när man sedan tar itu med det igen, börjar man inte exakt där man slutade. Jag vet det där eftersom jag är gift med en notorisk korsordslösare. En kväll körde hon fast och lade sitt korsord åt sidan med en suck. När hon plockade fram det nästa kväll började hon skriva nästan omedelbart. Efter en stund utbrast hon: "Vad bra det är att lägga korsordet åt sidan en stund, när man tar upp det igen kommer orden direkt." En tanke helt i Angelus anda. De regelbundna växlingarna mellan vila och verkan försinkar inte arbetet. Någonting händer med oss under vilan och på något outgrundligt sätt händer något också med själva arbetet. Det sker en återskapelse.

Allt oftare används idag termen "återhämtning", till exempel när man talar om semester. Egentligen ett väldigt intressant ord. Som om vi under ett helt långt år har levt så att vi tappat bort oss, förlorat någonting och sedan på fem veckor skall hämta tillbaka det, och dessutom måla huset, riktigt rå om varandra, spela monopol och åka till Rom. Det är inte konstigt att det tätnar i bröstet. Man måste ha lite krafter kvar om man ska orka vila.
---
Ett av vilans huvudfiender är känslan av onytta. "Lönar det sig?" är naturligtvis en oundviklig fråga i näringslivet, men när det handlar om nåden att få vara en människa som det ljuder något igenom är den ödesdiger. Livet hotas när man börjar mäta det utifrån vad det ger tillbaka, och livet vinns där vinningen får kvitta och man handlar för att man älskar. Om det är något livet lärt mig så är det att det ofta är det till synes meningslösa som gömmer de dyrbaraste skatterna.
Men frågan är intressant: Hur slösar man bort sin tid? Om man bara gör det som är nyttigt riskerar livet snart att bli fattigt. Det finns en välsignelse i onyttan.

Jag var en av sextifem sommarvärdar i radions P1 sommaren 2006. Eftersom jag varit det en gång förut visste jag att programmet har ett makalöst genomslag. Man fullständigt druknknar i brev veckorna efter programmet. Ändå blev jag överaskad av brevskörden.

--- Breven efter "sommar" rymde allt från kommentarer angående musikval till långa, fantastiska livsberättelser. Denna gången ville de flesta brevskrivarna kommerntera en kort berättelse i programmet. Jag hade berättat om att jag en dag på försommaren blivit uppsprungen av en man vid namn Stig i vår kyrka. Stig är en härlig figur. I många år hade han en porslinsäffär på Hissingen, och fritiden har han ägnat åt att sjunga och segla. Vi hade tidigare pratat om folkbåtar, ett av hand stora intressen, och Stig hade förklarat att det finns ett moment i hanterandet av sådana skutor som kallas för att "trötta båten". Om jag har förstått honom rätt går det till så här: Efter en lång vinter på land har träet i båten torkat och krymt isär en aning. Båten är inte längre sjöduglig. Därför måste man sänka båten i vattnet vid bryggan en tid så att den får ligga där och svälla ihop, eller "tröttna" som det tydligen kallas. Denna söndag kom han entusiastiskt emot mig och lät meddela att "hon tröttnade på tre dagar i år!" Hans glada utrop rörde naturligtvis hans båt.
Jag berättade också om att när jag lägger mig för att sova middag en stund och vilan störs av allt jag "borde" och "måste" brukar jag tänka på Stig. På hans båt och på mig själv som en farkost som i höghastighetssamhället har spruckit lite i fogarna och blivit själsligt otät. Och att jag brukar säga till mig själv att jag nog behöver ligga här en stund och svälla.
Mer än så var det inte med den historien. Jag har funderat mycket på varför den utlöste så mycket respons? Kanske det enkla faktum att bilden klargör att det finns en nytta i det vi annars kallar för onytta. Att den som vilar "gör" något.

Den som vilar tar ansvar, för sig själv, den kropp som inte orkar hur mycket som helst och för det andliga liv som behöver rum för att växa. Men att vila är också att ta ansvar för de människor man älskar.

För mig är det här så trösterika ord som gör det lite lättare när det kommer dagar då inget verkar bli gjort och känslan att man är en dålig och lat människa kryper i kroppen och skapar det dåliga samvetet.
Boken står här hemma i bokhyllan och bara skriker efter att få bli utlånad och läsas, säg bara till så får du hjärtans gärna låna den. Eller någon annan av hans böcker, har de flesta av dem och de är precis lika fantastiska allihop!

"Ett brustet halleluja handlar på ett plan om kyrkklockor, på ett annat om sökandet efter en vardagsandlighet som inte bara fungerar i miljöer fyllda av psalmsång och bön, om tomheten och klangen, om sprickorna i tillvaron och det ljus som letar sig in genom dem."