En sten från mitt bröst

Igår skickades beställning in på både julkort och kalendrar. Det där att gå igenom hela årets kort, plocka ut de finaste, välja bland oändliga mallar och designer på almanackan och slutligen arrangera fotona på bästa sätt. Det tar tid. Och det blir gruvsamt när julen närmar sig och man inte ens börjat.

Nu kan man ju förstås välja att beställa från ett annat företag och inte göra det så avancerat. Men det vill inte jag! :) Så jag får skylla mig själv.

Men NU är det alltså klart!! Det är värt ett Halleluja!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Julkort nästa!

Idag var det den stora julkortsfotardagen. Alltid lika nervöst varje gång då man aldrig kan förutspå om modellen känner sig upplagd och med på noterna. Det var hon dock idag, med på noterna. Lite väl mycket till och med, för hur lätt är det att fota en tös som vill dansa och spexa hela tiden?? Fast det skulle jag vilja klassa som ett lyxproblem.

Efter mycket fotande, byten av olika stasser, korregeringar som "Skratta lite!", "Titta på mig!", "Kan du backa litegrann?" etc. tycke Maja att jag gjort mitt som fotograf. Med fast hand tog hon över kommandot och började styla och instruera hur jag ska sitta och se ut. Som om hon aldrig gjort annat!

Så om inget av de korten som togs på Maja blir bra nog kan vi ju alltid använda oss av dessa!

Hej svejs!

Min klippa - min räddning

När allt annat svajar, är otryggt och får mig ur balans. När jag är svag. När allt känns svart och jag finner mig famlandes i mörkret - med orosklumpen i bröstet. Då står klippan kvar, där den alltid stått. Och den är stadig, orubblig.
Sången nedan här lägger orden i min mun. Den får mina tårar att strila ner för kinderna. För den påminner mig om det viktigaste av allt - jag är inte ensam. Min Far vakar över mig, med kärlek i blicken. I den vetskapen vill jag landa och känna hur friden tar sin boning i mig. Jag är inte ensam, vi klarar det här tillsammans.


"På dig min Gud förtröstar jag
när oro skymmer min morgondag
för jag vet du är trofast emot mig.

När svårigheter omger mig
så är jag ändå trygg hos dig
för jag vet att du aldrig lämnar mig.

Är det natt eller dag
Herre på Dig förtröstar jag.

Gud du är alltid nära mig
ingen förändring finns hos dig
Du är densamme igår och idag
och i evighet.
Du är min framtids säkra grund
du som står fast vid ditt förbund.

Min klippa är du, allsmäktig Gud
jag ärar dig."


"Jag kommer som jag är,
har ingenting att dölja.
Du har skapat mig
och känner mig så väl.

På vacklande ben,
men jag längtar att få följa.
Du styrker mig
och leder steg för steg.

Jag vill vara här,
i ditt ansiktes ljus.
Låt mig präglas
och bli en bild av dig.

Jag vill vara här,
i ditt ansiktes ljus.
Reflektera ljuset ifrån dig"


- Posted using BlogPress from my iPhone

Tårtbitar från Stockholm Del 1 - Kändistätt

Ja, jag vet! Jag har redan skrivit en del om vår weekend i Stockholm, så det här är ju egentligen inte tårtbit del 1 - snarare del 6. Men jag är inte så nogräknad och ni får helt enkelt köpa läget! :-)

Jag som försöker göra sken av att jag inte är så imponerad av kändisar, de är ju bara människor precis som vi andra. Men när vi är på hemväg efter en tur på stan hoppar jag till (så diskret jag kunde) och väste högt till Andreas: Timell! Det är Martin Timell!! Jag ångrar så att jag inte hälsade på honom, men jag blev så star struck att jag inte fick fram ett ljud förrän han passerat. Då blev det en liten glädjedans istället, diskret sådan förstås. Ehum.. :)

Vi såg ju en hel drös med kändisar på teatrarna vi gick på, men det kändes inte som att det gilldes riktigt. Nåja, förutom Kim Sulocki då, mina drömmars man sedan tonåren och jag blev alldeles svag i knäna vid blotta åsynen av honom, tala inte om hur det var när han sen började sjunga... :-) *en lyckans suck*

Men än hade vi inte sett allt.

När vår resa var till ända och vi satt i restaurangen på Bromma flyger jag upp från stolen som skjuten ur en kanon! K-kolla, det är ju MARK!!! Det ÄR faktiskt han, men kolla då!! Åh, jag älskar Mark Levengood. Hans framtoning, humor, djup, värme, flinten och den lugna och mysiga Muminrösten.

Andreas skämdes och ville sjunka genom jorden. Och jag förstår honom, jag betedde mig inte som folk! Men det gällde ju Mark, hur kunde jag reagerat annorlunda? Jag blev förtrollad och kunde inte släppa honom med min beundrande blick. Ett kort ögonblick fick vi till och med ögonkontakt, och han log. Själv smälte som smör i gassande solsken.
Sen stod han där snällt i kön, pratade och skrattade med dem bredvid och log mot de människor som passerade och han verkade vara precis så härlig på riktigt som han är på tv och radio.


Ps. Förlåt för att jag fotade dig i smyg. Men jag vågade inte gå fram till dig och störa där du stod i dina fina glänsande lackskor.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Visdomsord från den allvetande

Maja hälsar att ni inte behöver vara rädd för att stjärnorna ska trilla ner i huvudet på er. De sitter nämligen fast på himlen.

Visst är det skönt att äntligen få slippa gå och grubbla och oroa sig för det?! Ett tungt ok har lyfts från mina axlar. :-)

Hon vill även få sagt att bebisar är jätte, jätte små och inte kan prata. Och man måste vara väldigt rädd om deras huvuden och t ex inte kasta dem i golvet i farmor och farfars källare.

Blir lite kluven här. Ska jag bli lugnad av hennes insikt i frågan, eller oroad för att hon tydligen tyckte det var helt ok att slänga bebisar på källargolv tidigare? Måste få fundera ett slag på det...


- Posted using BlogPress from my iPhone

Samtal under nattningen

I söndags blev nattningen av Maja lite extra lång. Vi hade saknat varann så mycket båda två att vi inte kunde slita oss. Jag satt på golvet bredvid sängen med armen om Maja och hon kramade om den hårt. Vi pratade om lite allt möjligt, om det här bland annat:

Jag: Vad härligt att vara tillsammans igen, för vi har saknat dig jätte mycket när vi var borta.

Maja: Jaa, näj jag vaj hos fajmoj å fajfaj i Vinden. Å Felix va med!

Jag: Ja. Och vad bra att du och Felix har haft så roligt när ni var där.

Maja: Vi har lekt jääätte mytte med bollen i källaren, med fajfaj!! Å vet du, när jag, när jag vaknaj, då jopaj jag så häj: "faaajmooooj!!!" Å då kommej hon till mej.

Jag: Ojojoj! Du har verkligen världens snällaste farmor och farfar du!

Maja: Jaa, de äj jätte snälla föståj du, de bits inte!!

?!?! Jag höll på att bryta ihop av skratt! Men det känns tryggt och skönt att veta att mina kära svärföräldrar inte biter mitt barn! Hahaha! :-D
VART får flickan allt ifrån??


- Posted using BlogPress from my iPhone

Känns det förnuftigt..

..att flyga många mil - för många pengar - för att komma bort från vardagen i norr och uppleva storstadslivet i söder..


..bara för att finna vårt exotiska norrland?! :)


- Posted using BlogPress from my iPhone

By the way... Vi har gift oss!!!

Eller det är vad Malmö Aviation tror i alla fall. ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Gårdagen på Söders Höjder

Insuper atmosfären, strosar utan givet mål och har det ganska gott. Så när som att vi önskar oss något litet och lätt att få i magen, samt ett behov att besöka damrummet. Vi letade ett fik helt enkelt.

"Muggen" står det på en skylt ovanför en dörr, där borde det rimligtvis finnas en toalett? Det gjorde det. Därtill var det även ett förtjusande café som gömde sig där inne. En enkel varm smörgås beställdes. Ingen ide att äta något bastant, med tanke på det bokade bordet som väntade oss på restaurang Gondolen lite senare.

Jag tappade fattningen ett ögonblick när den stiliga servitören bar fram min beställning. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig...


Får jag lov att presentera dagens enkla lättlunch? =)

- Posted using BlogPress from my iPhone

On top of the world

"I've been on top of the Globe!"

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hej Stockholm!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hejdå Umeå

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vad man inte klarar sig utan

Maja fick uppdraget att packa sin egen väska med sådan hon tyckte sig behöva under helgen.


Vilken fantastisk tur att hon fick en alldeles egen resväska när hon fyllde år.


Den här behövej jag, å den, å den och den däj fåj jag INTE glömma!


En elefant, några bilar, nappflaska, en sopkvast, några smådjur, halsband, kontokort, ett skirt rött hårband, en plastanka och en manick Maja kallar för "balansgången" var det hon inte ville vara utan. =) har ingen aning om vad "balansgången" kallas egentligen (ligger längst till höger i bild) men det är en slags evighetsmanick Andreas gjort i slöjden som barn.

Nu är i alla fall Maja redo för helgen hos farmor och farfar. Skönt!
Återstår att se om jag kommer bli redo för Stockholm innan planet går? Har inte packat en pinal än... Men nåt ska jag väl hinna dra ner i väskan så jag slipper gå näck i den fina huvudstaden. ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Äh!

Det här med en balanserad kost går åt pipsvängen när man är sjuk. Åtminstone när JAG är det i alla fall.

Halsen gör så ont att jag inte vill äta - inte så konstigt - men sen går jag ändå och småäter en massa skit hela tiden ändå?! Motivationen hamnar i bott när jag kommer på mig själv äta popcorn till kvällsmat, trots att det är det värsta tänkbara att äta vid halsont. Det är vasst och obehagligt, oavsett hur noggrant man än tuggar innan man sväljer, det fastnar och skaver överallt och är omöjligt att få bort. Vad är vinsten i att smälla i sig det istället för lite len yoghurt eller en banan?! PUCKO!

Jag har inte ställt mig på vågen på snart två veckor och jag vill aldrig mer ställa mig på den igen, för jag VET och känner att jag gått upp. Nederlag. Modfälld. Tappa fart i viktminskningen och stå still ibland är inte så kul men fullt acceptabelt (och säkert nyttigt för kroppen), men återgång till gamla skit matvanor som skapade min tunga kropp? Nä fy sjutton!

I tre månader har jag varit ståndaktig (nästan jämt), kämpat och varit så nöjd över att jag äntligen brutit alla gamla ovanor och inte ens saknade småätandet av det söta och feta. Men tänk så fort man hamnar i gamla hjulspår igen - jag i ett nötskal - och på torsdag åker vi till Stockholm (måtte jag bli frisk till dess!) och då lär jag gå upp minst två kilo till, tappa ännu mera fart och motivation. Att plocka upp mitt nya och bättre liv blir allt svårare. Får ont i magen av att tänka på alla hotellfrukostar jag kommer trycka i mig tills jag spricker, och av pärlbandet av restauranger av modellen, gott men onyttigt så det skriker om'et! Svullo nästa.

Förlåt, jag vet att det är oförskämt att gnälla över att vi ska åka på en barnfri weekend och njuta av varandra, god mat och kultur. Inget annat än jubel är på sin plats! Men jag blir så nedslagen över att känna att jag tappat motivationen så totalt och då kommer jag ju vara hämningslös på maten.

Börjar få en känsla av att jag borde radera det här inlägget, det blev visst tio gånger dystrare än jag tänkt mig. Men det får va' som det är! Det här är en sån gång då jag behöver få skriva av mig, Trots att det nog egentligen bara är deppsaran som tagit över mig tillfälligt. Det går liksom för tungrott, på alltför för många områden samtidigt just nu, båten har fastnat i dyngan. Det samlas på hög och det välbekanta trycket över bröstet infinner sig. Ångest. Du är inte speciellt välkommen tillbaka käre vän. Gör dig inte för hemmastadd, för jag gillar inte dig.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Ba' så ni vet

..så skiter jag i måndagsinvägningen idag. Jag äter svärmors bullar med mjölk till lunch och knaprar piller utan hämningar.

Jag har fått en danskskalle av min förkylning och den har dessutom bestulit mig på min röst. Tydligen har den även begåvat mig med värsta snark-skillsen. Inget min gubbe jublar över då han petat på mig en handfull gånger under natten och upplyst mig om att han inte kan sova för att fönsterrutorna skallrar pga mina timmerstockar.

Himla SKIT förkylning!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

En bra och en dålig

Positivt idag är att jag inte brände ner vårt hem. Negativt är att jag och Maja vare sig har någon födelsedagspresent till Andreas imorgon, ej heller någon farsdagpresent på söndag.

Jag antar att det positiva överväger det negativa, men trist är det att all kärlek och allt jobb jag och Maja lagt ner på våra trolldegsfigurer - bokstavligen - gick upp i rök i eftermiddags. Tänk så fint det hade blivit om Maja fått måla dem och sen montera dem på plattan, med ett par magneter på baksidan hade det blivit super. Om inte jag glömt ugnen på innan vi åkte till Maxi för att storhandla vill säga...


Vi kom hem till ett stinkande, rökfyllt hem och några förkolnade figurer i ugnen.
Vilken besvikelse!


Och vilken välsignelse att det inte började brinna!

Nåja, det är väl inte hela sanningen att vi står helt utan present. Med det var det här som skulle bli den stora och fina överraskningen. En överraskning blev det förvisso när Andreas öppnade dörren, men inte av det slag som jag tänkt mig. :(

Så TYPISKT mig! Till och med så typiskt mig att jag flera gånger tyst i huvudet påminde mig själv innan om att jag INTE fick glömma stänga av ugnen. Pyttsan, som om jag kom ihåg det när vi skulle klä på oss och gå ner för att möta upp Andreas på parkeringen? Såna som jag borde inte få gå lösa - spärra in mig!

Godnatt

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hon är i alla fall inte ensam

Felix vill hålla sig nära när han märker att Maja är sjuk.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Borde lärt mig att inte ropa hej..

Min teori om varför Maja kräktes igår var helt åt pipsvängen. Nog är det magsjuka hon har minsann. Tyvärr.

I morse var det min tur att få en fontän över mig och allt i sängen fick åka i tvättmaskin. Tack gode Gud för egen tvättmaskin! För en stund sedan sa vår duktiga, duktiga tjej till att hon ville kräkas på toaletten och sprang dit. Stackars liten!

Nu ligger vi och tittar på Bompa och har det lugnt å skönt för stunden.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Som en fontän - men inte lika angenäm

Maja har ett tag gått och haft en smygförkylning liggandes och lurat i kroppen. Lite snor här. Lite hosta där. Lite ont i kroppen här. Det kommer och går i små doser och har inte påverkat henne nämnvärt.

För två dagar sedan sprang hon och föll handlöst med tänderna först och läppen kom i kläm. AJ! Tack och lov sitter tänderna stabilt och fint, men jacket i läppen har resulterat i dålig matlust. Inte så konstigt med tanke på att det gör ont att få mat i såret och att det dessutom skaver mot tänderna när hon tuggar. Stackarn!

Min teori är att hennes fattiga matintag har gjort henne sårbar och förkylningen som legat och grott fick fäste och blommade upp.
Ikväll hostade och snorade Maja och var ledsen över att hon inte kunde somna. Vi riggade upp med Molipect, Alvedon och näsdroppar. Det här kirrar vi!

Andreas är kungen på att få Maja att ta sina mediciner. Så efter flertalet misslyckanden från mig tog Andreas över. Har har en närmast magisk förmåga att lugna Maja och få henne förstå att hon måste ta medicinen för att bli bättre. Så också denna gång.

Efter många om och men fick han ÄNTLIGEN i henne all hostmedicin. Då kontrar flickan med att demonstrera vad hon tycker om Molipect: Pappa fick en kaskadkräkning rakt i ansiktet och över halva kroppen.

Jag tror inte på maginfluensa, men har lovat Maja att sova inne i hennes rum inatt. Hoppas på en lugn och skön natt så vi båda får den sömn vi behöver.

Natti natti!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi har fått ett nytillskott i huset

Vägg i vägg med oss bor numera den här underbara gulleplutten.

Det får mig att minnas hur Felix var som valp. Jag hade verkligen helt glömt bort vilket fasligt litet yrväder han var då, haha! Men inte så konstigt att minnet sviktar, Felix fyller trots allt åtta år till våren.

I veckan som var hade jag och Maja äran att vara valpvakt åt Robin,

och med på köpet kom en annan gulleplutt;

Ezio.

Maja som avgudar kaniner var stormförtjust. Särskillt när Ezio får sina berömda "stolleryck" och stoppar en pinne i munnen och  hoppar upp och ner från trälådan med en väldans fart. Allt för att visa upp sin fina pinne (eller annat värdefullt föremål) och demonstrera hur glad han är.

Jag undrar om lille långöra har missuppfattat sig själv något och tror sig vara en hund? ;)

Herr Långöra i fråga är ingen kelgris av stora mått, men han låg ändå gärna stilla långa stunder och lät sig klappas och såg ut att verkligen njuta. Sen när han fått nog av kel, skrämde han slag på både Maja och mig genom att gå från totalt avslappnad och blick stilla till att studsa upp och i väg på en bråkdel av en sekund! Sen gick det en liten stund och så blev han sugen på lite uppmärksamhet och närhet och hela proceduren upprepades. Det vill säga att jag och Maja hoppade till och fick hjärtat i halsgropen när Ezio var nöjd. Haha!

Majas relation till Robin är lite mer av en skräckblandad förtjusnings karaktär. Hon som är så van vid Felix som är så lugn (oftast) blir lite chockad över att en hund kan vara så full med energi och bus.

En annan - lite olycklig - bidrafgande faktor är att hon hört hur jag och Robins matte och husse pratat lite om Robins "bitighet". För en treåring blir det ju naturligtvis väldigt skrämmande, en hund som bits?! Att det är fullt normalt valpbeteende och inte är några riktiga bett utan mest att han (precis som bebisar) vill undersöka allt med munnen är inte lätt för Maja att förstå.

Kändes lite tryggare att få sno Robins korg.

Men hon delade inte Robins ordningssinne och kände sig nödgad att städa upp i lyan. Haha!

Otroligt snälla Robin var inte ett uns vaktig gällande sin bädd eller sina leksaker, och lät Maja husera som hon ville. Och sittandes i korgen gick det bättre med lite närkontakt. Men med viss skepsism.

Men det övergick snart i att Robin inte alls kändes farlig längre.

Men när Robin ville få mera kel kändes korgen inte lika trygg längre...

Mysplutten!

Han är så go att jag funderar på att kidnappa honom. Blir lite svårt att dölja bara när vi bor grannar... Får fundera ett slag på saken. ;)

Maja fick avvakta ett slag och jag höll ett lagom behörigt avstånd mellan henne och vovven. Jag trodde att Felix var en oslagbar världsmästare i kelsjukhet och går under smeknamnet "kelmonstret" här hemma, fick inse att vår vovve numera får dela första plasen med Robin. :-) Han satt i mitt knä konstant och kunde aldrig få nog av närheten och att bli kliad och klappad. När Maja fått se hur änglasnäll Robin var mjuknade hon och gjorde nya försök att ta kontakt.

Efter att ha hittat Robins filt, fick hon en lysande idé!

En intet ont anande Robbin undrar vad som är på gång...?

Majas plan var följande:

Hon skulle göra med Robin som fröknarna gör med henne på dagis. Där gör de så att när det är dags att sova lunch lägger de ut hennes åkpåse på golvet som en filt. Sedan "slår de in henne i ett paket" och bär ut paketet och "postar" det i vagnen och säger godnatt.

-Kom häj Jobbin!

-Ligg.

-Stanna!

-Bjaa gubben, duktig.

En god hundförare är hon minsann i alla fall, det kan man inte klandra henne för. Med en lugn och bestämd stämma visade hon med hela kroppen vad hon ville = Stolt mor!

(Vill dock tydliggöra att jag naturligtvis hade ett ordentligt vakande öga på det hela, och korregerade både barn och hund vid behov.)

-Vi ska jöja ett paket föståj du.

-Nej, inte gå!

-Kom kom. Kom häj. 

Varvid Robin snällt kom tillbaka.

Ett stycke valp som gett upp och accepterat sitt öde.

Trots sin ringa ålder märktes det att Robin hade ett annat bemötande mot mig än mot Maja. Han kände av att Maja var ett barn och hade en ängels tålamod med henne.

När klockan började bli sen och Maja skulle gå över till vår lägenhet och pappa som skulle natta henne blev det STORA och högljudda protester. Hon ville ju vara med Robin och Ezio! Själv kände jag lite detsamma när matte och husse kom hem, det är sannerligen svårt att skiljas från dessa sötlökar!

Den obligatoriska invägningen

Jag kör en snabbis då timmen är sen och jag är så trött att jag ser dubbelt.

Veckans resultat: -0,5 kg

Totalt: -15,8 kg

En ganska blyg veckosiffra, men så har vi haft inte mindre än två kalas den här veckan - med alla godsaker som följer med det. Därmed ger jag mig själv godkänt!


- Posted using BlogPress from my iPhone

3 årskalas med Nalle Puh

I eftermiddags var det äntligen dags för det högt efterlängtade FÖDELSEDAGSKALASET. Som Maja har längtat och pratat om denna spännande tillställning. I år försökte vi banta ner kalaset markant i jämförelse med 1-och 2årskalasen (som var jätte härliga, men då var det fullt hus hela dagen). Dels för att vi kände att vi inte orkade med ännu ett bauta kalas med alla nära och kära, men inte minst för att Maja blir så obekväm och osäker när det är för mycket folk runt henne. Resultatet blev strålande! Visseligen hade Maja, naturligtvis, sina blyga stunder men hon var såå lycklig! Alla hennes närmsta vänner var där och varendaste present hon fick var mitt i prick. Maja var i sjunde himlen. =)

Jag utmanade mig själv, inte bara med att debutera i att skulptera i sockerpasta,

utan även att täcka en tårta med marsipan. Har aldrig vågat mig på det tidigare. Men med strålande instruktionsvideos både hur man spacklar och klär en tårta, gick det över förväntan bra!

Och på de ställen där det blev sprickor och andra skönhetsfel satte jag egentillverkade(!) blommor. =)

Naturligtvis är det inte jag som har gjort den helt fantastiska gräsplätten med Nalle Puh och Nasse. Det är JOHANNA som ligger bakom konstverket. Hon överträffar sig själv varje gång, jag kan inte begripa vilken grym fantasi och skicklighet hon har! Vill ni se fler bilder (och i bättre kvallité) på mästerverket, gå in här och titta.

TACK, TACK, TACK fina Johanna för Nalle Puh, och all hjälp med tips och råd. Utan dig hade jag aldrig kunnat få till det så här!

Lite korv i magen innan allt sött är bra.

(Tips! Klicka på bilden så den blir lite större. Spana sen in Julians korvätarstil. Oslagbar!)

Alla barn ville bara KASTA sig över den fina tårtan. Till Majas förfäran. Kolla minen, haha!

Men det blev fort lugnt igen när alla fått sin beskärda del av tårtan och sockerblommorna delats ut rättvist.

Åh, Lulle! Får jag gifta mig med dig??

Bästaste bästisen var på plats förstås.

Ett riktigt radarpar.

Här är en annan av Majas favoriter, lilla S.

Men vem kan klandra henne? Ungen är ju söt som socker!

Tårtan gick åt till sista bit. Bästa betyget för att tårtan inte bara hade en snygg utsida. Visst får man skryta lite ibland?? ;)

Det blev en helt fantastisk eftermiddag med goda vänner och Maja gick runt och dansade och sjöng när hon lekte med sina presenter. En av dem var en Blå nalle som snabbt blev döpt till "Stora Blå" och hennes älskade gamla trotjänare fick byta namn till "Lilla Blå". Efter aftonbönen låg Maja och höll om Stora Blå: -Jag äj så glad föj Dlesede och Fjeddedina (Désire och Fredinah) föj jag fick den häj. En perfekt avslutning på en perfekt dag.

Tack alla vänner för att ni kom och och fyllde vårt hem med så mycket skratt och värme!