Två årsdagen

Här ligger jag i sängen, däckad efter alla kalasigheter. Tänkte göra en tidig kväll, men sprack visst. Det har sina nackdelar med en iPhone, den ligger där bredvid en och bara ber om att få bli surfad på. Det är lätt hänt, alltför lätt hänt att man "bara ska kolla en grej" eller "bara ska skriva ett kort meddelande". Eller som nu när jag "bara ska blogga några rader" när jag sannerligen behöver varendaste sekund av min sömn. Jag har ju som bekant min första dag på jobbet imorgon och det kommer att bli en lång dag! Nåja, vem har dött av att vara lite odiciplinerad??

Men åter till anledningen (den där nödvändiga ni vet) varför jag ville skriva några rader. Maja fyller ju 2 år idag!! HURRA! Det blir bilder och lite mer ingående info så småningom. Men hon och vi har haft en fantastisk dag och njutit av att ha haft hela huset fullt med folk. Maja har öppnat paket på löpande band, ätit korvbröd, russin och choklad. Jo menyn var en smula mer tilltagen än så, men det var inget som tilltalade fröken. Och har man födelsedag så har man, då ska man väl för tusan få äta vad man vill?! :-)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vindarna vänder

Det har varit en spännande och nervig dag idag. Jag visste inte hur lång tid det skulle ta att ta sig från dagis till jobbet, och hysteriskt lagd som jag är och livrädd att komma försent första dagen, satt jag på en stol och väntade på Tegssjukhem 40 minuter före uttalad tid. 40 långa minuter att bli ännu mer nervös på. Bra Sara, bra! Men mötet med min nya chef gav mig en riktigt bra magkänsla, tror att vi kommer att kunna trivas fin fint med varann. Jobbmässigt blir det både lite nytt och lite gammalt och trots att jag först kanske inte jublade över att hamna tillbaka till äldreomsorgen igen så känns det helt annorlunda nu. Det blir en spännande utmaning jag ser fram emot.

Det är så många stenar som fallit från mitt bröst genom allt detta, och fallit från Andreas oxå förstås. Vi har varit så less och trött på all kamp och strid. Men idag har vi firat med god middag och popcorn framför Doobidoo och Skavlan och haft en tvättäkta mysfredag!

Nu har vinden vänt. Jag känner det! I helgen blir det hejdundrandes tvåårskalas med alla våra vänner, till veckan nya utmaningar på jobbet och helgen efter det drar jag och Andreas på lyxweekend till Stockholm och ska skämma bort oss till max.
Ja sannerligen, nu har vi vinden i ryggen igen. Halleluja och tack Jesus!

Fler som fick en raket i häcken?

Hoppsan så fort det gick att få ett nytt jobb bara det blev klart att jag skulle få gå hemma med lön i väntan på min nya placering. En tillfällighet? Inte vet jag, men skönt är det i alla fall. Om än lite läskigt med en ny arbetsplats med nya rutiner att lära sig och nya kollegor att lära känna. Imorgon blir det en träff med nya chefen. Nojjar lite inför det just nu, men det är en typisk Saragrej. Jag oroar mig alltig massor när jag står inför något nytt och målar upp det ena senariot värre än det andra. Jag verkar aldrig lära mig på den punkten heller, för jag VET ju av erfarenhet att det alltid brukar gå bra. Men det spelar ingen roll, det hör till att vara nervös, ha ångest och pirr i magen. Om det inte vore så vore jag inte mig själv. Istället pepprar jag mig själv med posetiva tankar om att det kommer att gå jätte bra och att jag kommer att trivas toppen.

Med raket i häcken

Ni kan inte ana vad lite glada besked kan göra för humöret. Det är nästan så att jag verkligen tror att det är någon som blandat ihop en Sobril-och koffeincoctail och fått i mig det i smyg. ;-)

Till en början yrde jag bara runt runt i lägenheten och var så glad att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Men efter ett antal samtal till några nära och kära med den goda nyheten så fick jag raketbränsle i häcken så det rykte om det!

Jag har stor skurat toan, dammsugit hela lägenheten och i alla små vrår man aldrig ids bry sig om att göra sig besväret att ställa sig på alla fyra. Nu var det dax för skurmoppen att jobba, och jobba fick den sannerligen göra. Sen fick hela lägenheten sig en behandling av dammtrasan. Törs INTE tala om hur svart den blev. Hu så man skäms över sin hygien ibland...

Tar mig ett break en stund och sätter mig i soffan med min löjligt stora GIGANTISKA "viktigapapperochannatsmåttochgåttmanvillsparapåhög" som bara växer och växer i facket och skapar ångest för att man a l d r i g tar sig för att sortera den. Men nu sitter allt i sina pärmar och mappar. Skönt som bara den.

Sen har köket fått sig en rejäl genomgång med rengöring av spis plus fläkt, torkning av dörrar, skåp och lister samt en välbehövlig rensning av kylen. Utöver detta har jag städat i garderoben i hallen och burit ut en hel del i förrådet och slängt en del annat.

Just det, jag har ju tagit hand om vår monstertvätt med. Vikt ihop allt som var torrt på sträcket och kört tre maskiner till. Sen har jag ju även åstadkommit två satser (laktosfria till kära Milla) chokladbollar.

Men nu höll jag alldeles på att glömma! Rensningen på mitt skrivbord. Det gick knappt skönja att det fanns ett bord under alla prylar ens. Men nu skulle ni bara veta hur snyggt det ser ut.

Jo, en produktiv dag skulle man kunna säga. :-) imorgon ska vi på utvecklingssamtal på dagis. Spännande att höra vad de har att säga om Maja.

Nu är jag så trött att ögonen går i kors och tankarna bara virrar runt i huvudet utan någon som helst struktur. Kanske dax att avsluta dagen?

Natti natti


- Posted using BlogPress from my iPhone

Up yours!

Jag fick rätt. Jag vann!!

Känner mig hög som ett hus av lycka - jag hade lika gärna kunnat stoppat i mig sjutton Sobril - SÅ glad är jag!

Att hänga ut folk är inte min grej så jag är fåordig om det hela. Men min fajt kring min arbetssituation är över. Jag är inte sjukskriven längre utan får lön. Och även retroaktiv lön. Så det så! Nu har rätt blivit rätt och jag är stolt som tuppen att jag har klarat av att ta den här kampen själv. Jag har inte vikt mig, jag har orkat stå på mig. Trots att det varit fruktansvärt jobbigt och tufft har jag tagit tjuren vid hornen och fortsatt kämpa. Jag är OMÅTTLIGT stolt och nästan en smula förvånad över min egen förmåga. Tänk vad bra jag kan!!

Du har plats 159 i kön

Jag försöker komma fram till Försäkringskassan för att få ställa några enkla frågor. Först fick jag hålla på att ringa och ringa i 15 minuter för att ens komma fram till telefonkön. Det var "för hög belastning". Väl inskriven i kön kan jag bara säga tack och lov för telefoner med högtalarfunktion! Förväntad kötid var 40 minuter?!! Vilket skämt! Men med en högtalare i telefonen slipper jag åtminstånde ha den klistrad vid örat hela tiden och kan blogga samtidigt som jag sitter i telefonkö.
Man får vara tacksam för det lilla!

Välsignad grupp

Jag är så tacksam för min hemgrupp.

Efter en extra ordinärt urkass dag gick jag dit med gråten i halsen och ångesten i bröstet ikväll. Det var bra nära att jag inte ens ville gå dit bara för att det kändes som att jag inte skulle orka. Som tur är vet jag vilken kraftkälla det är när jag väl är där, så jag skrapade ihop de sista resterna av min energi och tog mig iväg. Och tur var det. På hemvägen var jag istället fylld med hopp, tro och tacksamhet, och ångesten fick på nöten!

Ja, fina vänner har jag gott om. Men framförallt, Gud är stor! Det är så häftigt att se hur han verkar, hur hans Ande kan leda oss så rätt. Jag slutar aldrig att förundras.

Det har verkligen varit en rutten dag och det finns goda förutsättningar för att morgondagen kommer gå i samma tecken. Men jag är faktiskt tacksam ändå. Jag går nämligen inte ensam i mörkret.

När mina ben inte orkar hålla mig uppe har jag någon som bär mig. När allt känns hopplöst och omöjligt finns det någon som säger "Lita på mig, jag hjälper dig. För mig är ingenting omöjligt." När jag gråter finns det någon som gråter med mig och torkar mina tårar. Det finns någon som ger mig styrka i min svaghet. Det finns någon som säger "Jag älskar dig!" Och han har lovat att vara med oss intill tidens ände.
Denna någon är Jesus.

Tänk vilken nåd att få vila i den vissheten. Att ha Jesus i mitt hjärta innebär inte att jag på något vis blir skonad från livets bördor, men jag har Honom vid min sida som hjälper mig klara av de prövningar jag ställs inför. För det kan jag inte annat än känna en djup tacksamhet och ödmjukhet för.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Idag gillar jag vintern

 Jag ångrar verkligen djupt att jag har bokat en klipptid just idag. Det har kommit riktigt mycket snö under natten och nu lyser solen. Gnistrande vackert.
Jag hade mycket hellre varit hemma och bylsat på mig och Maja kläder, plockat fram pulkan och gått ut för att leka i snön.

Näst bäst får väl vara att få sitta i frisörstolen och - äntligen! - få bli fin i håret igen. Har sett ut som något katten släpat in länge nog. :-)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Svammel från sängkanten

Ligger ensam i min säng och saknar min karl. Jag får alltid så svårt att sova när inte han är hemma, även det gånger jag lägger mig före honom känns det tryggt att höra honom ute i vardagsrummet. Men idag är han inte här som sagt. Förhoppningsvis har han det fasligt trevligt med sina kollegor. De har haft afterwork tillsammans med trerätters middag och allt. Det är han värd flera gånger om.

Själv har jag lämnat Maja på dagis på morgonen. Gått hem och städat, tvättat, diskat, plockat och rensat i lägenheten. Sen blev det långpromenad med vovven innan Maja hämtades från dagis igen. Jag hade lagt undan en toppenfin mössa på stadium till henne så vi tog bussen direkt ner på stan. Men till min stora besvikelse var den alldeles för stor.

Nu var det dax för den STORA utmaningen.
Att ta bussen ut till Strömpilen (hurra för att det ÄNTLIGEN går ordentligt med bussar ut dit!) och handla. Det är kanske inte så avancerat i sig, men att göra det med en lagom trött och småhungrig tvååring (vad gör man när ungen matvägrar?) mitt i värsta fredags rusningen är ett tålamodsprövande, tidskrävande projekt-milt sagt. Hon skulle promt ha en egen liten kundvagn att köra. Tänk er en bångstyrig liten onge som likt en tjur slår ner blicken i backen och sen sätter av i full fart. "Maja pinga!" säger hon med ett pärlande skratt. Jag tappade tidigt räkningen på hur många stackare hon körde in i. Tur att hon är så charmig och delade ut slängpussar till höger och vänster. Sånt har en förmåga att få folk att glömma bort att de fått blåmärken på benen och fyrar av ett leende istället.

Jag hade i alla fall lärt mig av mina misstag från leksaksbutiken och höll ständigt ett öga på henne för att inte tappa bort henne. Och känner mig en smula stolt att vi trotts allt tog oss igenom hela affären, fick med oss alla varor som stod på lappen, inga tårar (bara ett och annat protestskrik när jag försökte styra hennes vagn) och inget svinn på barn. Hejja mig!

Nu var både mor och dotter helt slut men fick stå i snöoväder och vänta på en buss som var sen. Burr, så kallt det var! Sen fick vi gå av och vänta på nästa buss som behagade komma 35 minuter senare än beräknat. Mysigt värre med snö och iskall vind som piskade i ansiktet. Tur att skruttfian har en bra vagn och åkpåse så hon behövde inte frysa. Men gissa hur uttråkad hon var?? Eller hur genomfrusen jag var?

Vi lämnade dagis 14:40 och kom inte hem förrän 18:45 det kändes för både mig och Maja men det tog Felix ingen som helst hänsyn till och ville ha sin kvällspromenad ändå. Väl hemma var det nattningsbestyr och sen satte jag igång med två muffinsbak på raken. Måste ju börja baka inför det stora kalaset!

Med tanke på den späckade dagen borde jag inte ha några som helst sömnproblem, men då var det ju det här med karllösheten.

Inser att det visst råkade bli ett äckligt långt inlägg om absolut ingenting och som ingen kommer orka läsa igenom. Men skyller på att jag vill få tiden att gå lite snabbare. Men nu har till och med min gräns blivit nådd, klockan är 01:00 och jag ska upp tidigt imorgon. Jag MÅSTE försöka få mig lite sömn.

Godnatt!
Och glöm för allt i värden inte att byta till vinterdäcken snarast, för det är snorhalt ute nu och alldeles för mycket snö för min smak.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mammas hjälpreda

Den här fröken gjorde smeten alldeles själv. Nåja, jag läste receptet åt henne men måtten blev väl inte helt exakta aftersom Maja tyckte man kunde höfta lite efter tycke och smak. Och goda vart pankakorna, om än lite svårstekta. =) Men ungen tryckte i sig nästan två stycken, det tror jag är rekord. Hurra!

Morgonmys



 



En sång

Håll ut min vän vår Gud går med oss

dag för dag bär han oss genom allt.
Vår förtröstan varje morgon
bär vår börda varje natt.

Och om vi vacklar och oron tar över

Stormen tilltar allt mer det blåser hårt.

lyfter vi vår blick till Dig som skapat haven

som med ditt ord stillar stormens våg.

Han är vår trygghet, hjälp i nöden.

Han är vårt mod i mörkrets dal

och på vår vandring han är vår herde

och han vakar över oss varje stund.

Håll ut min vän vår Gud går med oss

dag för dag bär han oss genom allt.

Vår förtröstan varje morgon

bär vår börda varje natt.

Erik Tilling
 

Masken är släppt

Fy sjutton vilken rutten dag det är idag. Jag blir knäpp av att inte få någon ordning på min arbetssituation och att jag känner mig motarbetad av dem som är menade att hjälpa mig, gör mig på ren svenska, fly förbannad. Men det är slut med människor som tror att de kan köra över mig, jag vet mitt värde och jag tillåter inte att folk försöker smita från sina skyldigheter. Det är slut med att jag sitter och lider i det tysta. Rätt ska baske mig vara rätt och jag ger mig inte. När jag har mina samtal är jag bestämd, självsäker och låter mig inte bli trampad på och kräver min rätt. Men när luren är pålagd tappar jag kaxigheten och styrkan helt. Istället övermannas jag av litenheten och sorgen över att jag ska behöva fajtas så här och jag gråter floder. Det känns så orättvist att jag återigen ska behöva ha ångesten bankandes på dörren. Orättvist att den ska ta så mycket av min tid, ork och energi. Orättvist!

Allt det här får mig att fundera på vad det är jag egentligen vill göra med mitt liv? Är det det här jag vill jobba med? Vad skulle jag göra annars? Drömmen om att få jobba med barn finns kvar, trots att jag länge och väl försökt tränga undan den eftersom att det skulle innebära att jag skulle behöva sätta mig i skolbänken igen. Fy för att plugga. Det är inte min grej. Eller så kanske jag bara intalar mig själv det som en försvarsmekanism? Jag inte är gjord för att plugga så då är det ingen ide att ens försöka. Och om jag inte försöker så kan jag ju heller inte misslyckas? Jag vet inte.

Mest av allt tror jag att allt jag känner just nu färgas av min stora frustration över hela situationen och att jag har noll kontroll över vad som kommer att hända och när det ska hända. För ett kontrollfreak är det ingen enkel sak. Jag vill veta vad som ska komma, planera och förbereda mig för det. Jag vill ha struktur i mitt liv. Eller åtminstånde ha rätten att välja vart jag ska ha struktur och vart det är kaos.

Sådär, nu fick ni visst veta ganska mycket. För mycket? Kanske. Men ibland måste man våga släppa masken. Spräcka den fina fasaden man (jag) vårdar så ömt. Vi är bara människor, alla har vi våra ryggsäckar att bära. Det är ingen nyhet för någon. Ändå vill man (jag) inte erkänna sin egen ryggsäck, eller acceptera att man faktiskt har en.

Jag vill inte skämmas för att jag är den jag är. Att jag har den ryggsäck jag har. Jag vill kunna känna att jag är bra. Oavsett vad det är som har hamnat i min ryggsäck genom åren.

Ett steg i den riktningen är att vara öppen och ärlig, både mot mig själv och andra. Inte öppen som en bok, privatlivet ska man naturligtvis måna om. Men om vi alla blir lite bättre på att släppa fasaden tror jag att livet skulle bli lite enklare att leva. Så därför föregår jag med gott exempel.

Brodern min

Alltså, jag tror jag dör av skratt!
Min kära bror har sedan augusti befunnit sig i Indien för att borra brunnar, odla mustach och andra viktiga saker. Han och hans resekompanjon har en blogg (projectcurry) som de förgyller med diverse knäppa och vansinnigt roliga inlägg (men faktiskt ett och annat seriöst oxå). Och så mina favoriter: videoklippen. Vill ni skratta RIKTIGT gott så ta en titt på den här videon. 

Joel & Joppe

Empatisk observatör

Andreas har tjatat på mig ett bra tag nu att jag måste plantera sticklingarna jag satt i vatten i Majas rum - törs inte säga för huur länge sen... De hade fått rötter för bra länge sedan och såg ut som en ganska otrevlig grön sörja i vattnet, inte riktigt så lämpligt i ett barnrum kanske... *skämms*

Igår fick jag i alla fall tummen ut och planterade dem i krukor och väntade på en reaktion från min gubbe. Men det är bara att inse, han SER inte sånt! Men jag förlåter honom.  Däremot fick jag omedelbar respons från vår observanta dotter. När hon kom hem från dagis och gick in i sitt rum ropade hon "bomma, bomma, mammaaaa tom!" (tom = kom) Jag förstod inte riktigt vad hon menade först men sen pekade hon mot fönstret och då trillade poletten ner för mig. =) Sen ville hon gå fram och titta och känna, konstaterade sedan att det var "fiiin".


Före, när de var nysatta i vatten.



Efter. Tanken är att hitta några fina krukor med barnmotiv, men hade inget sådant hemma så det får bli ett senare projekt.

Samtal mellan mig och Maja när vi var på väg till dagis i morse.

Maja: Mamma sunga
Jag: Mamma kan inte sjunga idag för jag har ont i halsen.
Maja: Shese (=ledsen)
Jag: Är du ledsen Maja?
Maja: Jaaa
Jag: Varför då?
Maja: Mamma.. (Ser bekymrad ut)
Jag: Är du ledsen för att mamma har ont i halsen?
Maja: Jaaa (Och ser ännu mer bekymrad och ledsen ut)


Jag fick förklara att det inte alls var farligt och att jag egentligen mår bra.
Då sken hon upp, klappade i händerna och sa "baa!"
Älskade lilla unge!

Omhuldade älsklingar

Vi har vissa rutiner som måste följas på morgonen innan vi går till dagis jag och Maja. En av dem är att morgonvällingen ska intas i våra sängar tittandes på "bobbo" (Bolibompa).
En annan är att se till att hennes käraste ägodelar har det bra medan hon är på dagis. Hon samlar sina tre älsklingar och bäddar om dem som en öm mor, klappar dem kärleksfullt på huvudet och säger "shova" (sova). Det är ju viktigt att de är pigga och utvilade när hon kommer hem och vill leka med dem igen.

Även en liten shoppingtur kan bli till ett stort äventyr

Jag vill presentera för er den helt felfria och perfekta mamman - MIG SJÄLV!

Eller - hur var det nu? Kanske inte riktigt höll mig till sanningen där... I alla fall inte om man ska se till gårdagen, då kändes det snarare precis som raka motsatsen.

Jag och Maja åkte ner till stan för att inhandla en vinterjacka och ett par vantar och göra ett nytt försök att komma ner till Lekbiten och fynda. Jag blev glatt överraskad över den korta kön (bara tio minuter) och fick ett insider tips av min granne som jobbade som säkerhetsvakt (de hade ett flertal vakter som såg till att det inte blev kaos, tur var nog det) att det faktiskt fanns en hel del kvar i butiken. Vi lämnade vagnen i tryggt förvar hos grannen och spatserade glada i hågen in i butiken.
Jag och min dotter är väldigt lika i en sak, vi har en förmåga att lätt försvinna in i vår egen värld när vi hittar något intressant. Detta med resultatet att jag står och kollar och funderar om vi faktiskt behöver en till bok eller inte. När jag väl beslutat mig för att nej, det gör vi inte och ställer tillbaka den i hyllan och sträcker mig efter Maja för att gå till nästa hylla. Men se där, barnet är försvunnet! Turligt nog är butiken inte så fasligt stor så att hitta henne var ingen sak. Hon stod och beundrade ett ark med fina glittriga klistermärken.

Nåja, tänker ni, var inte så hård med dig själv och döm ut dig till en dålig mor bara för att du tappade bort ditt barn för några sekunder, det kan väl hända även den bästa. Och javisst håller jag med om det. MEN, när exakt samma sak händer en sisådär 5 gånger (minst!) och det tillslut känns som att alla i hela affären engageras i att para ihop den virriga modern med hennes barn, ja då börjar det kännas lite jobbigt. Tre gånger om fick jag lämna kön för att springa och leta rätt på ungen. Allt för att jag var ouppmärksam på henne eftersom hyllan med papp-talrikar och glas var precis intill kön, och jag kunde inte välja vilka jag skulle köpa till Majas kalas. Det fanns ett gudomligt äldre par som var där och shoppade till sina barnbarn och de var verkligen mina räddare i nöden. De kom flera gånger till mig med en glad Maja i handen och frågade om det kunde vara så att jag saknade ett barn eller om de fick lov att ta med sig guldklimpen hem?

Känner en stor tacksamhet för att Maja är en oerhört trygg liten tjej och inte var det minsta bekymrad över att ha gått omkring ensam. När hon inte sett till mig på ett tag och undrade vart jag tagit vägen ställde sig hon sig helt sonika och ropade på mig och inte en tår blev fälld. Dessutom fick jag med mig en påse med lagom många fynd inför den stundande födelsedagen.

Slutet gott allting gott!



Hon verkar inte ha tagit någon större skada av detta lilla äventyr, vad ni kan se i allla fall. =)
Här poserar hon i sin nya vinteroverall som hon fått i förtidig 2 årspresent av farmor & farfar.



Vill förtydliga att det är ljuset som gör att den ser "vanligt" blå ut, men den är faktiskt turkosblå. Viktigt! Och så matchar den Majas blå ögon nåt alldeles fantastiskt bra!

Uppdatering

Vill bara flika in att Majas önskelista som jag skrivit i ett par inlägg längre ner fortfarande gäller, med ett undantag. Hon önskar sig inte längre något armbandsur eftersom jag fått veta av säker källa att ett sådant är införskaffat. =)

Så nu vet ni!

Jackpot!

Jag var inte ensam om att vilja göra ett och annat fynd på lekbiten idag. Kön in i butiken var ett skämt! Hade behövt stå och vänta i gott och väl ett par timmar för att ens komma in i butiken. Nej tack!

Jag gick till Nordea istället för att växla in alla småpengar vi sparat i en burk. Och då hände något väldigt konstigt.
Jag hade kontrollräknat allt innan och visste att det var på öret 440 kronor. Jag tömmer hela burken i apparaten och ser hur räkneverket börjar ticka. Men det fortsätter att ticka och ticka, långt över den summa som jag stoppat i. Räkna fel på några kronor är ju inget konstigt men att ha en felmarginal på 105 kr?? Nää, så dålig är inte ens jag på att räkna. Nog för att jag gärna tar emot några extra slantar men ärlighet varar längst och jag vinkar till mig en ur personalen. Talar om att jag VET att jag lagt i 440 kr men på kvittot står det 545 kr och att det inte känns helt ok att ta emot alla de extra pengarna. Men då ler hon bara och säger att det är det som står på kvittot som gäller, se det som en jackpot. Och vem är jag att säga emot och klaga? Jag tackade så mycket och gick lycklig därifrån!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Tips!

Tydligen så ska Lekbiten nere på stan (i källaren på Kungspassagen) stänga sin butik och ha utförsäljning imorgon, jag ska dit och se om det går att fynda nåt. Eller om jag kommer vilja vända i dörren för att det är så mycket folk... Men värt att kika är det ju alltid, framförallt så här i födelsedagstider. =)

Idag har jag och Maja haft finbesök av Emma, Maxwell och Havanna. Det är inte klokt vad länge sedan det är vi sågs, även om det inte riktigt känns så tack vare det här fina med bloggar. =) Hemskt trevligt var det i alla fall!

Lista

Jag befinner mig i lite av en ett chocktillstånd just nu. Och detta inte på grund av att det snöar i mitten av oktober, utanför att jag snart är mor till en två åring?! NÄR blev min lilla bäbis så stor? Men dagen närmar sig med stormsteg och vi börjar planera för kalas. Jag som hade sagt att förra årets kalas var ett undantag, på ettårskalaset ska man slå på stort och göra ett bamsekalas. Men sen kan man väl ta det lite lugn och inte behöva göra det så hemskandes stort. Men det sket sig skulle man kunna säga. =) När jag listat upp dem som vi ville bjuda blev det visst rätt så många ändå...hoppsan! Fast, snacka om ett fanstastiskt bekymmer, vi har för många goa vänner! :D Men ett har jag lyckats med i alla fall och det är att begränsa oss till att bara bjuda barnfamiljer (till skillnad från förra året..) för det är ju faktiskt ett BARNkalas.

Det har kommit lite önskemål från olika håll om tips på vad Maja önskar sig. Jag vill bara få sagt att det är present nog att ni vill komma! Fast jag vet ju hur jag själv funkar, man vill ha något litet med sig så därför kommer det en lista på några olika saker som Maja skulle bli glad för.

MAJAS ÖNSKELISTA

• Pussel - hon har nyss upptäckt att det är jätte roligt att passa ihop de olika bitarna. Än så länge är det bara knopppussel hon har tålamod med, men lite nya utmaningar är ju aldrig fel!

• Kläder stl 92 - mjuka och goa "dagiskläder". Helst inga luvor på tröjorna då de bara korvar sig under alla vinterkläder.

• Duplo

• Små djur - allt ifrån bondgårdsdjur till vilda djur, spelar ingen roll

• Bok om arbetsfordon - Har ju tidigare berättat om hennes stora intresse för traktorer, gravskopor etc. men vi behöver lära oss att alla stora fordon inte heter traktor. =) Så en bok med bilder och namn på de olika fordonen vore toppen. 

• Traktor/grävskopa - fast en liten en.

• Tvålkritor

• ALLT med Lilla-My - Denna lilla filur är en jätte favorit hos Maja, hon har en pyamas med Lilla-My och den är en STOR favorit, så det spelar ingen roll vad det är för typ av pryl; gosedjur, kläder, pussel, bok, film, tavla etc.etc

• Väska - typ handväska i lagomt format

Vi har vinter och snö - i OKTOBER??!

Den barnsliga Saran i mig ljublar idag - DET SNÖAR!! Den mer förståndige och gnälliga Saran tycker dock att den kommer alldeles för tidigt och bara kommer att sluta i slask och tråk, dessutom blåser det halv storm ute så behagligt är det inte. Men ändå, första SNÖN! Det går inte att låta bli att inte bli glad!

Maja blev väldigt fundersam och skeptisk dock, det började med några små, små flingor som knappt märktes och så långt var allt gott. Men sedan kom det stora kalla flingor som hade mage att landa på hennes nya overol och flickan blev dödssur! Haha! Tur för henne att hon ska ha pyttegympa (är inte det det gulligaste ord du nånsin hört?) så hon kommer slippa vara ute i snöstormen idag.

Det vär inte mcyket till snöflingor till en början. Tänkte att det lär ju sluta nör som helst och skyndade mig upp med mobilen för att dokumentera.

Men istället tilltog det, och jag kände mig manad att dokumentera en gång till  =)

Vem kan låta bli att bli glad och känna hur det spritter i kroppen av den första snön? Inte jag i alla fall!

Väl hemma igen i skydd från snålblåsten började det fullständigt VRÄKA ner!

Och då måste ju även det förevigas. Den första snön ÄR faktiskt speciell!

Men nu så här tre timmar efter att det började snöa och det inte visar några som helst tecken på att avta börjar min förtjusining övergå i suckar. Slask och att vara hundägare är en sisådär kul kombination.



I väntan på Elvis i Glada Hudik

Äh, fy bubblan vilken tråkig blogg det här är just nu! Det är väl ingen nyhet att jag är en periodare i det jag gör, ibland sprutar jag ur mig blogginlägg och andra stunder är det torka. Status just nu - torka. Men det är en super mycket bättre dag idag än sist jag skrev i alla fall, det är ju bra. =)

Vi har varit Majalösa sedan i söndags eftersom hon då kidnappades av hennes farmor och farfar. Hon har levt rullan och haft hur kul som helst med dem och på frågan om hon inte ville åka hem till mamma och pappa i eftermiddag var svaret solklart - NEJ! Som tur var hann hon ångra sig lagom tills innan de kom hit, det var ljuvligt när hon rusade in i famnen på mig och klängde sig fast och överröste mig med pussar. Fyy vad jag hade saknat henne!!

Just nu sitter jag bara och väntar på att klockan ska bli 21.05. Då börjar värdens härligaste och bästa program, "Elvis i glada Hudik". Det handlar om de här underbara människorna och jag skrattar och gråter och läääääängtar tills nästa år då de kommer till Umeå. Gissa om jag tänker gå och lyssna då?! :D Om ni inte redan har sett detta fantastiska program, gå in på svt play, se och må gott.

Bild lånad från Glada Hudik teaterns hemsida
Fotograf: Per Trané

Crap

Tänk vad lustigt saker kan ändra sig fort från dag till dag? Jag hinner inte riktigt med i svängarna alla gånger. Idag är det en tvättäkta skitdag som inte kan ta slut fort nog. 

Gör mitt bästa att muntra upp mig själv med en radda charmtrollsbilder.



Det här med smycken är Majas grej.

Men det är lite svårt att hålla ordning på alla dyrbarheter.

HEJ!

Diadem ska man ha

 

Min dag

Stundtals lätt förvirring skulle kunna sammanfatta det fint. Men den har för all del inte varit dålig för det. Tvärt om.

Jag som var så erbarmerligt sjuk igår skulle få hjälp med dagislämningen på morgon och ställde därför ingen väckarklocka. HURRA när hände det senast liksom?! Strax efter nio vaknar jag och känner mig en smula desorienterad, vad är klockan och varför ligger jag fortfarande i sängen?? När det långsamt klarnar att jag faktiskt fått sovmorgon kommer nästa radda frågor. Har Felix fått mat, har han varit ute och kissat? Jag hade ju ingen aaning för att jag snarkade (enligt sk säkra källor har jag tydligen dragit historiens tyngsta timmerstockar inatt, men det kan väl aldrig stämma?? Haha.) och sov som ett barn när all aktion skedde på morgonen. (Tack gode Gud för öronproppar!)
Fanns inget annat och göra än att sträcka ut armen efter ifånen och msna till gubben, fantastiska teknik! Och eftersom han naturligtvis fixat med allt innan han for hemifrån kunde jag luta mig tillbaka på kudden igen. Är man sjuk ska man ligg till sängs, det har jag lärt mig när jag var liten. Så det är precis vad jag gjorde, tog med frukostbrickan till sängen och tittade på det ena dåliga morgonprogrammet efter det andra och NJÖT! Min enda tid jag hade att passa var kl 15 då Maja skulle hämta så jag tog god tid på mig och unnade mig en dag i enbart lugnets tecken för att kurera bort min förkylning.

Trodde jag! Kvart över tolv ringer min chef:

Chefen: -Har du fått någon kallelse till dagens möte kvart över ett?
Jag: -Vilket möte?? (hjäääälp vad är det nu jag har missat???)
Chefen: -Ojdå, det var nog jag som missade att meddela dig...
Jag: -Hoppsan! (puh, vilken lättnad att det inte var jag som glömt nåt, igen!) Då är det bäst jag snabbar på för här har det inte duschats på två dar och tro mig det vill du att jag ska göra om vi ska sitta i samma rum! (Varför skulle jag kläcka ur mig det där?? Snacka om onödig information...)

Hujja så brått jag fick att lägga på luren för någon lunch hade jag ju inte petat i mig heller. Felix som njutit av vår slappdag i sängen stod bara och stirrade på mig med sina stora ögon och undrade nog vart det brann nånstans eller om matte tappat förståndet...
Faktiskt hann jag med bussen i tid. Satt och skrattade för mig själv för att det kändes så befriande att det finns fler än jag som är snurriga i bollen och glömmer saker. Underbart! Och vilken tur att hon kom på att ringa en timme före! Egentligen blev det hela ganska bra. Jag fick min avslappnande morgon och sedan fick jag till det där efterlängtade mötet (som för övrigt gick väldigt bra).

Glad i hågen åkte jag direkt till dagis efteråt och fick en bamsekram när jag kom och en hel hög med pussar. De landade mjukt och gott i mitt hjärta. Sen kom de STORA och goda nyheterna. Ungen hade ätit en hel portion gröt(!) till frukost OCH ätit biffstroganoff(!) med ris(!) till lunch OCH ätit bra till mellis. Vid det laget var jag så chockad att jag inte ens hörde vad de ätit till mellis, haha! Ungen kan tydligen bara hon vill. Sen satt vi och myste i soffan och kikade i hennes pärm där de sätter in kort på vad de har för sig om dagarna och samlar alla fina alster.

På hemvägen såg vi inte mindre än FEM traktorer!! Maja var så i gasen att hon nästan trilla ur vagnen. Fast, i ärlighetens namn var det inte bara traktorer, det är liksom så att alla typer av stora arbetsfordon går under samma benämning "tatta" (traktor). Vi (dvs jag och Maja) har bestämt oss för att lägga oss i hårdträning för att lära oss vad alla dessa stora tingestar heter egentligen. Börjar bli lite genant när vi sitter på bussen och Maja ser en skylift och lyckligt ropar "tatta!" Nä, så här kan vi inte ha det! Maja önskar sig en bok om dessa stora fascinerande fordon med bilder och namn på vad dessa tingestar heter. ("Min första bok om arbetsfordon" är ett hett boktips från Majas kompis Maxwell, som delar hennes stora intresse)

Bara så ni vet.... :-)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kalasigheter

Jag ligger visst lite efter i min uppdatering här, skyller på att jag är så hemskt sjuk!

Under den gångna helgen var jag och Maja bjudna på 3årskalas hos Lisen. En väldigt trevlig tillställning där de bland annat bjöd på prinsesstårta, i ordets rätta bemärkelse. En fantastisk skapelse Hanna stod för tillsammans med sin svägerska. Snyggt jobbat!!

Förväntansfulla

Att det ska behöva ta så lååång tid att skära upp en tårta! Kom igeen!

Stora höjdpunkten för den här tjejen var när hon fick sitt livs första kinderägg!

MERA!

Tablettasken gick inte av för hackor den heller.

Vad är ett kalas utan en sagostund?



Idag är det mest synd om mig i hela vida världen

Finns nog ingen som  blir så liten, ynklig och patetisk när de blir sjuk, som jag. Har åkt på en hejdundrandes förkylning och ni skulle bara veta hur hemskt synd det är om mig! Har ont i varenda liten kroppsdel och vill bara dra ett gammalt täcke över huvud tills det här eländet har gått över. Men se det går inte, för snart ska jag och Felix ge oss ut i regn och höststorm för att hämta hem Maja från dagis. Men till skillnad från i morse ska jag lämna Andras golfparaply hemma. Jag fick slita som ett djur för att inte blåsa bort, bokstavligt! Hur klyftig är man på en skala som tar med ett stort golfparaply när det stormar ute? Nä, intelligensen snöt jag nog ut genom näsan i natt.