Bloggdöden

Jag har fallit för frestelsen att börja med instagram. Fallit är verkligen rätta ordet för så roligt det är, och varför har jag inte förstått det tidigare??

Nackdelen med detta enkla och snabba sätt att nå ut med sina bilder och korta texter blir att bloggen glöms bort. Min stackars hårt eftersatta blogg tynar bort och dör.

Jag ser att jag - trots att uppdateringarna oftast uteblir - har en skara trogna läsare som kikar in med jämna mellanrum i hopp om nya inlägg. Det tackar jag för, känns gott att bloggen inte är bortglömd av alla! :-)

Jag har verkligen ingen intention att sluta blogga och stänga ner den. I själva verket saknar jag den. Men i nuläget verkar inte inspirationen, orken och tiden räcka till. Men jag lovar att den dagen kommer då mina inlägg här blir mer regelbundna! (Så fortsätt att kika in här ibland!)

Men, tills dess vill jag välkomna er till instagram och sarasorensson, följ mig där! Ni kommer upptäcka att det dyker upp livstecken från mig mest varenda dag där. Vilken lycka, eller hur?! :-D

Dagens färgklick

Knallorange polo, lika orange strumpbyxor, prickig kjol och keramik i öronen. Vilken befrielse att få vara kulturtant! 

Middagsbjudning och kvällshäng

Jag är så nipprig och glad att jag inte vet vad jag ska ta mig till. (Plannera en god middag kanske??)
Min A-K kommer hit om en vecka. OM EN VECKA. Det är inte klokt! Och mina tvillingar, mina älskade tvillingar - om bara en vecka kommer jag få pussa på, krama om, busa med och pussa ännu mer på mina gullgrisar. Snälla, snälla små barn, bli inte rädd för tant Sara, hon är inte så farlig som hon ser ut. Om ni bara leker och myser med mig LOVAR jag att jag ska sticka till er massa gott (sånt som ni aldrig får av mamma och pappa) så fort mamma och pappa inte ser. Okej? Fina Jon kommer också förstås, men tror dessvärre att lilla Bellabus blir lämnad hemma. Nåja, fyra av fem är verkligen inte fy skam!

KOM, KOM, KOM! Skynda er hit innan jag längtar ihjäl mig efter er. Och ta och flytta upp hit när ni ändå håller på vettja. 

Varmt VÄLKOMNA älskade vänner!

Ps. Behöver barnen säng att låna? Finns en fin resesäng här som rymmer två små vildar. Finns även en stor och skön dubbelsäng (uppblåsbar) till föräldrarna också om ni behöver? 

Rörd

Läser Aftonbladet på bussen till jobbet och blir så glad att jag inte kan stoppa några tårar som trillar. Schibbye och Person har blivit friade och står på trygg och säker mark.

Tycker det känns fint att kunna bli så hjärtans glad trots att jag inte alls känner vare sig dem eller någon i deras närhet. Men tänk lättnaden. Glädjen. Friheten!

Ett halleluja på det!


(bild från Aftonbladet)

Ligger i sängen och äter en enastående kvällsmat innehållandes allt man kan tänkas behöva. Naturligtvis har jag spillt lite dricka i sängen, men orka! Vända ner den blöta sidan på kudden, sno på täcket, sen låtsats man som ingenting! Väl utarbetad och fungerande strategi. Men det blir visst ett par extra maskiner tvätt imorgon....

Det finns dagar då jag kör på "låt-gå metoden" härja fritt. Maja får det hon önskar för husfridens skull. Idag praktiserar jag samma metod med mig själv, minsta motståndets lag gäller. 

En bra dag idag. Fått glädjande nyheter idag och jag är lättnad och tacksam. Tack gode Gud! Nu - En dag i sänder och njuta av den som bara den! 

Men allra närmast ska jag krypa ner längre under täcket, knapra på crispiga popcorn och sakta känna tröttman komma och övermanna mig. 

Nopp - jag har inte gått och dött

Om det nu var någon som undrade? Bloggen verkar ha gått till de sälla jaktmarkerna dock. Det vill sig inte riktigt med inspirationen, lusten, orken och allt det där andra.

Det är mycket nu. Det är ALLTID mycket. Är det inte det ena så är det det andra och är det inte det andra så... Ja, ni förstår vart jag vill komma. Men vi har det väl alla så överlag. Ofta finns det saker och situationer som får oss att känna oss överväldigade och ständigt envist fångar våra tankar.

Jag har helt enkelt skrivkramp. Vet inte vad jag ska skriva eller var jag ska börja. Om jag VILL skriva - för mycket av det som jag skulle vilja skicka ut i www passar sig inte. Joo, jag VILL ju skriva! Och få tummen ur och sortera bland alla tusentals bilder och ha tillräckligt med ro i kroppen för att lägga upp dem här. Eller slå på stort och redigera lite bland allt inspelat material och bjuda på en videosnutt.

Det blir visst sällan som man tänkt sig? Det låter onekligen bittert, men det måste inte nödvändigtvis vara av ondo. Men emellanåt måste jag ibland få känna att det är så. Låta känslorna svälla över mig som en stor våg, vara i alla känslor, bejaka dem, ömka mig för att sedan låta vågen rulla och försvinna bakom mig. För en våg på vattnet stannar aldrig länge, de rullar på. Så jag är inte så rädd för känslovågorna - de kommer och går - själv står jag kvar.

Fast det stämmer inte, att jag står själv. Det kan KÄNNAS så ibland, men det är inte så. Det finns många med mig, men i synnerhet en. Min Far, Gud. Att veta att jag har universums mäktigaste med mig på min sida bär genom allt. ALLT. Allt.

Vart tog den röda tråden vägen? Inte är den i det här inlägget i alla fall! Men tycker det känns lämpligt att avsluta här.

Gud Fader bär genom allt.

Och friden kommer blott av att skriva ut orden. Och nu har jag dessutom spräckt bubblan av tystnad, en dryg månad utan ett enda inlägg och pressen har bara känts större för varje dag. Men inte nu längre, nu ligger här ett inlägg. En början.

Låt Guds frid vara med er och Guds rika välsignelse över er.

/Sara