Att återerövra något man tappat

De här är en av de saker jag älskar allra mest med att bo här - åkrarna precis runt knuten. Att kunna gå ut mellan fälten och andas in den friska luften. Vindpustarna som för med sig dofterna från alla hästar i hagarna intill och från korna i ladugårdarna. Det luktar barndom och trygghet och lugnet och friden sprider sig och fyller varje cell i min kropp. 

Trots det har jag inte varit här på hela sommaren. Det har bara inte gått, jag har inte kunnat förmå mig själv att ens närma mig fälten. Det här var nämligen inte bara mitt älsklingsställe. Det var även Felix. Fälten var vårt ställe. Där mådde vi som bäst, gåendes sida vid sida. Njöt lika mycket, var och en på sitt sätt, av de härliga omgivningarna. 

Det var också där vi gick vår sista promenad tillsammans. Hans hjärta hade blivit så trött och kroppen orkeslös. Jag bar honom i mina armar dit, lät honom strosa runt och såg, trots sjukdomen, hur livsgnistan glittrade till lite extra i hans ögon och svansen höjas så som den alltid gjorde när han var lycklig. Efteråt bar jag honom tillbaka hem igen. 

Det var den 10 juni, etthundratjugotre dagar - det känns som en hel livstid sedan och som igår på samma gång. Men idag var det dags. Jag behövde verkligen komma ut och få känna av den där friden och lugnet som bara infinner sig när jag går ute på mina åkrar med sina små och vindpinade lador. Jag plockade med mig en rejäl bunt näsdukar, valde omsorgsfullt vilka låtar som skulle gå på repeat i hörlurarna och gick ut. Jag balanserade över den lilla spången över diket, gick ut på den smala stigen mellan fälten medan tårarna stilla började trilla ner för mina kinder. Snart grät jag så häftigt att blicken blev alldeles dimmig och jag kunde inte längre se klart var jag satte fötterna. Sakta och snubblande fortsatte jag fram över stigen, jag böjde mig ner och drog med handen genom det fuktiga gräset. Bitvis gick jag så nära dikeskanten att stövlarna klafsade i leran som stänkte upp på byxbenen. 

Jag stannade till mellan de båda ladorna där jag så många gånger förr satt mig, rätt ner på marken, bara för att insupa atmosfären och låta lugnet landa i mig. Där, på den platsen har jag så tydligt känt hur Gud talat till mig genom allt det vackra. Hur hans frid slagit rot i djupet av mitt inre och hans kärlek drabbat mig med sin fulla kraft. Det var också här jag och Felix brukade stanna för att han skulle få vila när han var som sjukast. Idag brydde jag mig inte om att marken var mättad av höstens regn och att jag skulle bli blöt. Jag satte mig ner i det gulnande gräset och tittade ut över fälten alltmedan tonerna från "När löven faller" ljöd ur hörlurarna. 

När löven faller av och kvar är vi. Ett litet frö får dö och bli till liv. När regnet faller ner utför min kind. Du torkar alla tårar med din vind. 

Då ser jag din kärlek mot mig. Då känner jag livet ifrån dig. När regnet faller ner utför min kind. Då vet jag att du älskar.

Som himlen runt vår jord ditt ord består. Och leder mig på vägen som jag går. Som ljuset ifrån skymning gör mig väl. Så styrker du det svaga i min själ.

Så ser jag din kärlek från dig. Så känner jag livet inom mig. Som himlen runt vår jord ditt ord består. Då vet jag att du älskar.

När jag reste mig upp för att vända hemåt igen insåg jag att jag inte längre grät, jag log. Där och då kände jag hur något hade släppt taget. Alla minnen finns kvar och så klart saknaden - men jag hade tagit det där första, jobbiga steget och återerövrat mitt älsklingsställe. 

2013 vs 2014

Förra året åkte hon bob i pulkabacken den 29 mars. 

Hon gjorde snöänglar utanför kyrkan den 7 april. 

Och hon njöt av att för första gången kunna leka ute själv i sin egen trädgård, i snön förstås, den 16 april. 

När snön, den 11 mars förra året, fortfarande låg djup och vintern med sitt järngrepp höll våren på avstånd. Var i år - på samma datum - kärleksörten först upp ur myllan med sitt löfte om den annalkande våren. I tät följd vågade sedan både pion, gullviva och snödroppe följa dess exempel och kika fram ur den kalla jorden. 

Yr av lycka spritter min kropp av vårkänslor. Med ett hjärta som tar glädjeskutt för varje liten millimeter mina blommor växer, följer jag med barnslig iver allt som händer i trädgården. Och jag gör nya upptäckter i landen. Land jag trodde jag kände och visste vad som fanns däri. Men vi har ett mysterium på baksidan som växer och frodas. Min mor, tillika min eminente trädgårdsguru, tror att det kan vara dunört. Ett ogräs alltså. Titta gärna på växten längst ner till höger i bild. Någon annan som vet vad det är? Tips och gissningar mottages tacksamt!  

/vetgirig nyfiken i en strut 

I år - på exakt samma dag vi var i pulkabacken förra året den 29 mars - låg jag tillsammans med Felix på vår altan i solsängen. Jag njöt av att få känna hur vårsolens skarpa strålar värmde mitt vinterbleka ansikte. Jag ströläste ur Bo Setterlinds diktsamling Trosvisst. Och kände hur ljuset, värmen, var som ett välgörande balsam för min själ. 

Idag - två veckor tidigare(!) än bilden från förra året där Maja leker i snön - sitter vi i bara strumplästen på altanen och äter årets första grillmåltid. En alldeles förträffligt god sådan! 

Det ligger ofta nära till hands att klaga och vara missnöjd med vädret. Men jag är så innerligt tacksam för den tidiga våren. Att se hur grönskan i sakta mak börjar ta fart. Knoppar växer sig feta i väntan på att brista. Hur ljuset tar över efter mörkret. Den kunde inte kommit mer lägligt. Ikväll knäpper jag mina händer och ber en tacksamhetens bön till vår Far.

Hej!

Jag har länge funderat fram och tillbaka huruvida jag ska ta upp mitt bloggande igen. På många sätt saknar jag att sätta ord på vardagen. Få dela stort som smått, det som gläder mig och bekymrar mig. Det som inspirerar och engagerar mig. 

Men jag är kluven. Vill jag vara så tillgänglig på www? Ska vem som helst kunna komma in och läsa om mig och mitt liv? Mitt liv kretsar väldigt mycket - naturligtvis! - kring vår dotter, hur exponerad vill jag att hon ska bli? Hur påverkar henne nu, vad kommer hon tycka om det när hon blir äldre? Och om jag nu känner mig så begränsad i vad jag vill - eller vågar för den delen - blotta av mig själv och mina nära i bloggen, fyller den då någon funktion? 

Sen kommer vi till det där med prestationsångesten. Att känna sig tvungen att posta ett inlägg för att det var så länge sedan. Att ha en mängd uppslag jag vill skriva om men inte riktigt får tiden eller orken att räcka till. När inspirationen sinar och det dåliga samvetet gnager för att jag inte postar inlägg ofta nog. Det är ingen stress eller press jag längtar efter. Inget jag vill eller ska lägga på mina axlar. Samtidigt som jag skulle vilja utmana mig själv i att vara nöjd med det jag i själva verket gör och istället för att vara missnöjd med det jag inte gör. 

Och inte minst, går det väcka en blogg till liv som varit stendöd i över ett år? En blogg som - med all rätt - tappat sina läsare. 

Jag har lite att fundera på. Ger inga löften. Men jag kanske provar att ge det en andra chans. Kanske bloggen kan sporra mig till att bli bättre på att ta kort med min riktiga fina kamera, istället för latmansalternativet mobilkameran? Det hade ju verkligen varit ett stort plus i kanten i så fall. 

Det här får bli ett första steg, kanske ger det mersmak. Kanske kan den lilla, lilla skara som någon gång då och då fortfarande kikar in här ska fortsätta med det för att bli glatt överraskade av den nya aktiviteten efter dvalan. 

Steg nummer två får nog bli att finna ett nytt namn till bloggen, för något liv på Nydalahöjden har vi ju inte längre. 

Vi hörs! Kanske... ;)

Äh!

Fy sjutton vad synd det är om mig! Självömkan vet inget slut.

Magsjukan svepte över mig ikväll med tiotalet vändor till toan på bara ett par timmar. Utan att gå in på detaljer, så kräver det sin teknik när man inte får, eller kan, böja ryggen. Jag har sjuk magknip, det känns som att tarmarna vrider sig och slår knut på varann. Men egentligen är det väl snarare tvärt om. De står still, tack vare alla mediciner jag äter. På tal om mediciner. Rygg och ben värker som bara den men kan inte ta några smärtstillande då de kommer upp lika fort igen. Slutligen har jag börjat få ordentliga trängningar i urinvägarna, lär sluta i urinvägsinfektion.

/bitter

Var inte rädd

Som jag skrivit tidigare, var jag vanvettigt rädd innan operationen. Men timmen innan det var dags kom jag på att jag hade några låtar av Tomas Boström i mobilen. Hans röst och texter var - som alltid - som balsam för själen. Allt oro rann bara av mig. Jag läste på nytt alla sms, mail och andra meddelanden från människor som bad för mig - och jag kände mig så buren av deras böner. Gud var med mig! Trycket över bröstet försvann, jag kunde inte sluta le, jag till och med skrattade! De tårar som föll var lättnadens och tacksamhetens. Allt låg i Hans trygga händer och jag behövde bara lita på Honom.

Gudsnärvaron var så stark och påtaglig och jag är övertygad om att fler med mig kunde känna atmosfären i rummet. Sköterskan som varit med tidigare och sett hur skräckslagen jag var tittade lite frågande på mig när hon kom in för att ge mig den lugnande supen inför operationen.
Har du redan fått ditt lugnande? frågade hon.
Nej, svarade jag.
Det blev inte mycket mer sagt just då, men senare när vi stod inne i hissen undrade hon.
Är du kristen?
Ja, det är jag.
Då förstår jag, sa hon.

Ikväll har jag ont. Apont! Jag känner mig liten och det är lätt att tappa modet. Men jag är fortfarande buren av alla böner. Min Gud är fortfarande lika god och stark. I Bibeln finns det löften om att inte vara rädd - 365 gånger, en gång för varje dag. Jag tror inte på slumpen. Jag tror på Gud och nu lägger jag pånytt min rygg i hans händer.

Tack käre Far för den trygghet och kärlek du ger mig!

Tryggheten

Let the weak say, "I am strong"
Let the poor say, "I am rich"
Let the blind say, "I can see"
It's what the Lord has done in me

Hosanna, hosanna
To the Lamb that was slain
Hosanna, hosanna
Jesus died and rose again

To the river I will wade
There my sins are washed away
From the heavens' mercy streams
Of the Savior's love for me

I will rise from waters deep
Into the saving arms of God
I will sing salvation songs
Jesus Christ has set me free

Hosanna, hosanna
To the Lamb that was slain
Hosanna, hosanna
Jesus died and rose again

Lyckan är

Att komma till ett ställe där någon tar sig tid, lyssnar och bryr sig. Som förstår precis vad man menar och läxar inte bara upp en läkare, utan två, för att de inte förstår eller bryr sig.

Min sköterska här på avdelningen är helt fantastisk! Trots ett pressat schema har hon fullt ut förstått min oro och tagit sig tid att sätta sig ner med mig och prata och förklara. Hjälpt mig sätta ord på mina farhågor och lugnar. Hon har rutit ifrån när knäppläkare bara kört på och över mig och sett till att mina behov blivit tillgodosedda. Såväl kroppsliga som själsliga.

Hon är en ängel och ett bönesvar.

Jag är fortfarande rädd, men jag känner mig trygg.

Jag kommer inte att överge dig. Jag skall fullgöra det som Jag lovat dig.

Livet går verkligen från ytterlighet till ytterlighet just nu. Från glädjeyra över husköpet - till rädsla och oro inför operationen.
Ikväll har jag packat väskan och det här blir den sista natten hemma på ett tag. Imorgon förmiddag skrivs jag in på ortopedavdelningen för alla förberedelser inför operationen på onsdag.

Det var nog verkligen meningen att vi skulle ha det här huset, just nu. Det har hjälpt mig få tankarna på annat och inte hinna oroa mig för mycket. Men ikväll känner jag hur allt bara väller över mig. Hjärtat klappar, tryck över bröstet, rastlöshet i kroppen och strilande tårar. Hej ångest.

Jag vill inte.... Min impuls är att skita i allt, låtsas som ingenting och inbilla mig att det går över av sig självt. Slippa bli nedsövd och skuren, borrad i och sydd. Men det är ju så klart inget alternativ. Det blir jag varse så fort jag försöker kliva upp ur sängen. Eller när jag tror att jag ska kunna stå upprätt i 1 minut. Eller bestämmer mig för att plocka upp den där legobilen från golvet. Då känns det som jag dör. Smärtan tänker jag inte ens försöka beskriva...

Det är ju självklart att jag ska göra den här operationen! Men... Allt som följer med det... Jag är livrädd. Livrädd både för själva ingreppet men även för vad som kommer sedan. Hur kommer mitt liv att se ut?

Nää, jag måste sluta skriva, jag bara framkallar den ena rädslan efter den andra och jag panikar och ligger snart som en liten grå i fosterställning och skakar av gråt.

Kära vänner, tänk på mig de här dagarna. Be för mig! Jag behöver det verkligen.



"Jag kommer inte att överge dig. Jag skall fullgöra det som jag lovat dig."
1 mos 28:15

Jag fick de orden av farmor och farfar på det här vykortet som damp ner här hemma igår. De orden ska få ringa i mig ikväll och i natt.

"Jag kommer inte att överge dig."

Tack käre Gud för dina löften!

Husägare!

Det här känns helt galet, och fantastiskt roligt förstås! Jag har inte riktigt greppat det hela än, vågar inte riktigt tro att det är sant. Husägare? Vi?!

Vi har pratat om det, funderat och drömt om det här i flera år. Men själv har jag även tyckt att det har varit en skrämmande tanke, ett husköp är så stort. Det har varit en process att komma fram till att vi skulle börja leta hus på riktigt. Vi trodde att det skulle ta lång tid, och krävas många visningar innan vi hittade rätt. Men inte! Det visade sig bli just det hus som fångade vårt intresse från första början, som var det som fick oss att vilja börja leta ny bostad på riktigt. Vi vågade inte tro att vi skulle hinna vara med att vara med i racet om just det här huset. Men vi hann. Sen höll vi på att förgås av nerver under budgivningen, en bergochdalbana av sällan skådat slag. HU! Men vi vann. Vi vann!!

Idag har vi varit hos mäklaren och skrivit på alla papper. En helt surrealistisk känsla att sätta min namnteckning på köpekontraktet. Jag var alldeles skakig!











VÅRT hus!! Ett gavelradhus på 147 kvadratmeter, 5 rum o kök på Böleäng. Den 20 april blir det inflyttning!!

Annars då?

Maja lär pappa dansa balett i vardagsrummet och jag ligger till sängs inne i sovrummet, road av deras konversation.

"Det är inte så svårt, för mig, men det är bara för att jag är så bra! Men det går nog inte lika bra för dig, pappa."