Coolt!

Måste bara få beretta en sak i tider när skilsmässorna ökar och många tappar tron på ett livslångt äktenskap, nästan som att det ibland känns som att normen är att man ska skilja sig.

Min mormor och morfar var 18 respektive 23 år när de gifte sig och i fredags firade de sin 55 åriga bröllopsdag. Fattar ni, femtiofem år?!! Och de älskar varandra fortfarande, HÖGT och innerligt! Snacka om goda förebilder =) Jag tycker att det är fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.




Sen vill jag bara flika in en egen åsikt, att förlita sig på kärleken som en känsla man förväntar sig ska vara densamma hela tiden och bryta upp den dagen man inte känner det längre tycker jag är ett stort misstag. Kärkek är så mycket mer än så, kärlek kan vara en handling och ett ställningstagande, ett val man gör. Ett val att kämpa och stå ut de stunder som är tuffa, när man kanske inte alls är passionerat förälskad i sin partner. Ibland behöver man tvinga sig till att bjuda till, trots att man kanske inte tycker att den andre förtjänar det. Ger en kram och närhet även om det inte är det som står högst upp på ens egen önskelista där och då.

Alla typer av känslor kommer och går och om vi alltid ska följa våra känslor skulle det gå åt skogen med oss allihop! Hur många gånger har du inte velat vrida nacken av någon du tycker gjort nåt dumt?? I det sammanhanget är det så självklart för alla att man inte kan följa sina känslor, tankar och impuls. Jag önskar att det skulle bli samma självklarhet när det gäller äktenskapet. Att ta sitt löfte "i nöd och lust" på största allvar och inse att i vissa perioder kan det handla om att rätt och slätt stå ut och invänta bättre tider. Vikten att ta sina löften på allvar kan jag inte nog understryka. Att jobba på sin relation, prata med varandra och försöka göra den grå vardagen till en fest ibland och slösa med överaskningar kan göra att de tunga perioderna går över lättare. Efter prövningen sitter ni med en starkare och djupare kärlek för varann och ger den en god grogrund till att växa sig ännu större.

Det är i alla fall min strategi. Det är så jag har sett och lärt mig under min uppväxt att det här är ett vinnande koncept;"var mer generös mot din älskade än du förväntar att själv bli bemött" är något oerhört bra och som får kärleken och relationen att växa till en stabil grund att luta sig mot. Hittils har mina föräldrar dryga 30 års äktenskap bakom sig så i mina ögon är det en väl fungerande strategi! =)

Det vart visst en smärre moralpredikan det här. Men det tror det kan vara av godo ibland, hoppas det i alla fall.