Snowflake Singers goes Västerås. Part 1

Sitter här vid tangentbordet och har ingen aning om vart jag ska börja, alla resans händelesr och intryck snurrar runt i huvudet. Men jag har haft en helt FANTASTISK helg!! Jag har så oerhört mycket att berätta att jag tror jag måste dela upp helgen på felra inlägg.

Men vi tar det från början. Reväljen gick kl 04.30 på fredagsmorgonen, behöver jag säga att jag inte var så pigg? Avskedet från Maja var tungt, men gick ändå bättre än jag hade trott. Klarade mig helt utan tårar! =) Väl på bussen var vi alla så uppe i varv att både Andreas och Maja fick ta andraplatsen för en stund, jag njöt av att kunna koppla av och bara vara jag och fokusera på vår resa.


Första bensträckar- och kissepausen vid högakustenbron


Vidunderlig utsikt, ja den snygga tröjan alltså! ;)



Turnébussen, som visade sig inte vara så trofast som vi hoppats på...men åter till det senare


Matstopp i Tönnebro, nog för att det var ett tajt tidsschema men lite lek har man alltid tid med!

Väl framme i Västerås checkade vi in på hotellet gjorde oss lite snygga (så gott det gick när man suttit i bussen i nio timmar och bara hade några minuter på sig). Sen var det dags för invigning i Aros Congress Center för det hela spektaklet och efter det kvartett tävling.


Eftersom det var förbjudet att fotografera under själva tävlingen (det måste vara helt tyst och stilla i publiken när de sjunger på scenen) så har jag inga foton från det. Men jag passade på att fota i pausen så ni fick se hur stort det var! Det här är ändå bara en del av salen.

Jag var fruktansvärt trött på fredagskvällen så jag gick innan allt var klart för att få en god natts sömn så man var fit for fight på lördagen, vår STORA premiär i tävlingssammanhang!!!

Kl 05.20 tjöt veckarklockan i rum 406 på Hotell Västerås och det idoga arbetet med att göra iordning sig för dagens uppträdande började. Om jag säger att det var precis tiden räckte till när vi gick upp så tidigt trots att vi skulle stå på scenen först klockan 13.05 kanske ni förstår att det var en del...


Tycker ni jag är mycket sminkad?? Vänta bara, det kommer mera!!


Så där ja, lite glitter och mycket läppstift senare är jag redo!


Uppsjunglingen är avklarad, nu ska det bara repeteras en sista gång, sen är det DAGS!!


Hur snygga är inte vi på en skala??? =)


Ett stelt och nervöst leende bara några minuter innan vår värdinna kom och hämtade ner oss för att göra oss beredda backstage...


När vi står i det lilla rummet precis bakom scenen rusar mitt hjärta och jag hyperventilerar av nervositet. På pratet och skratten utifrån salongen förstår jag att det är mer publik än vad jag trott det skulle vara. Eftersom vi skulle öppna hela tävlingen så skulle det inte vara så fullsatt eftersom alla andra körer var i sina repetitionsrum, allteftersom tävlingen framskrider så kommer körerna in och fyller läktarna.
Tillslut kommer frasen vi stått och väntat på "Välkommen upp på scenen Snowflake Singers!!!!" Stegen ut på scenen var obeskrivliga, hjärnan var fullständigt tom, försökte tänka på att LE mitt allra största leende och att ställa mig rätt på gradängerna.

Hela kören chockades lätt (läs chockades kraftigt!!) när strålkastarna slogs på, vi blev HELT bländade!! Ett tag såg jag bara ljusa prickar som dansade framför ögonen och hjärnsläppet var totalt. Hur börjar första låten???? Inte kan fråga grannen heller för blicken ska vara riktad framåt mot Kristina. Men när pitchtonen ljuder sitter texten och stämman i ryggmärgen, tack och lov!
Efter första sången tittar jag på de fyra dommarna på första raden och ser idel leenden och en gör till och med tummen upp, mitt leende blir om möjligt ännu bredare och jag suger åt mig alla applåder som en svamp men snart ljuder pitchen igen och jag måste samla mig. Nu är det dags för vår upptempolåt med koregrafi, "My honeys lovin arms". Även den låter går enligt planen och applåder och jubel följer när sista ackordet tystnat. JAG VILL INTE GÅ AV SCENEN!!! Men ärligt talat var det ändå rätt skönt när man kom ut backstage och kunde slappna av och känna hur pulsen äntligen lugnade ner sig och jag kunde få luften ända längst ner i lungorna igen. Vi klarade det!!!

Eftersom vi fortfarande är en prospective kör (under utbildning) var vi inte med och tävlade, men dommarna skrev utlåtanden ändå och de var inte att leka med! De sa att de aldrig ser en prospective kör av vår storlek och på vår nivå i USA! Haha, tror hela kören växte minst en halvmeter var på höjden av stolthet! Vi fick mer utförliga utlåtanden oxå, men de minns jag inte ordagrant nu, ska se till att få dem och ge er ett axplock senare. Självklart kom de med en hel del kritik oxå, jag menar vi är ju trots allt inte en fullvärdig barbershopkör än så det finns mycket kvar att jobba på. Men vi är på god väg och GRYMT peppade att fortsätta kämpa och ge de andra körerna i vår region en match vid nästa tävling!!