Solen står lågt på himlen men den värmer fortfarande, det grillas för fullt på balkonger och uteplatster. Barbenta människor möter mig med leenden, det är som om de kommit ur sitt skal med värmen. Alla kan vi mötas i samma upprymdhet över att sommaren äntligen kommit, det finns inget vi och dem,
bara vi.
Jag går i sakta mak med mina båda skatter och känner hur lyckan fyller varje tomrum i min kropp. Jag riktar blicken upp mot himlen i tacksamhet, just här och nu finns inga moln, inga bekymmer bara den renaste formen av lycka och
kärlek!
kärlek!
Mitt hjärta brister, är det möjligt att känna så mycket kärlek??
Så fint!!!
SvaraRaderaHej igen!
SvaraRaderaBåde jag och pappa blev alldeles glada över dina poetiska rader. Du skulle nästan kunna publicera dem på något mer offentligt ställe än din blog! Det luktar lite Thomas Sjödin. Du har nästan snott hans språkbruk. Ingen dålig förebild.
Kram från dina bägge föräldrar
Oj, nu sträcker jag på mig lite extra när du jämför mig med Tomas Sjödin mamma! =) Kan kanske bero på att jag blir så inspirerad av hans språk nu när jag läser "Ett brustet halleluja"
SvaraRadera