Ångesten börjar krypa på...det närmar sig mer och mer nu det som tidigare kändes så långt bort att jag trodde att när jag väl var där skulle det kännas ok men nu skriker hela min kropp att det här går inte!! Samtidigt så är jag oerhört peppad och längtar som en galning att få komma iväg... Det jag pratar om är naturligtvis att jag i hela tre dagar ska vara utan min underbara lilla dotter och åka till Västerås med kören. Fy, jag känner hur hela bröstet bara knyter sig och tårarna vill rinna. Jag vill inte lämna henne!!!!! Majas väl oroar jag mig inte för, hon kommer att ha det hur bra som helst med pappa och farmor och farfar, men JAG då?? Hur ska jag klara mig?! Det längsta jag har varit ifrån henne är några timmar och då har jag ju alltid varit i samma stad så jag vet att OM något skulle hända kan jag vara hemma på några minuter. I natt drömde jag en fruktansvärd mardröm om att Andreas ringde i upplösningstillstånd och sa att Maja låg på intensiven. Jag hade inga pengar på kontot så jag fick låna ihop till flygresan hem från kompisarna i kören. Jag vaknade av att jag grät....
Jag VET att resan kommer att bli fantastiskt rolig och det här är något jag sett fram emot så vansinnigt länge. Jag måste bara fortsätta intala mig själv det så jag inte hoppar av allt i sista sekund för jag vet att jag skulle ångra mig nåt enormt efteråt! Just för att jag känner som jag gör tror jag att det är en nyttig erfarenhet och lärdom för mig. Och nångång måste man ju börja klippa navelsträngen som det så käckt heter.
Jaja, nu ska jag försöka koppla bort allt det här en stund och åka ner på stan för att inhandla lite tyger och annat smått o gott på Olssons tyger. Jag har nämligen, hör och häpna, börjat sy igen! Har gjort en dyna till Majas sittvagn och nu ska jag göra ett litet gosedjur som man kan fästa i vagnen så hon kan leka med det utan att tappa bort det, fiffigt va?! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar