Chockartad glädjeyra och lyckorus

För att komma fram till poängen med den här berättelsen krävs det en del bakgrunds information (varning för ett långt inlägg!):

Jag hade en väldigt speciell relation till min gammelmorfar (alltså min pappas morfar) han och gammelmormor bodde några hus från min farmor och farfar och varje gång jag var där tog jag min pappas gamla barncykel (ni vet en sån där stenålders sak med ett stort och ett litet hjul) den var helt omöjlig att cykla på så jag sparkade mig fram till deras hus och tryckte hårt på ringklockan och släppte den inte förren de öppnade dörren. Där bjöds det alltid på hembakta skorpor och saft i köket och mina ögon drogs ständigt till gökuret ovanför kökssoffan. Katastrofen hade varit total om jag skulle missa när göken hoppade ut och gal. Jag var fascinerad av den där klockan och om den inte hade hunnit gala innan jag behövde gå hem så fick gammelmorfar alltid ställa fram klockan så att jag fick mitt "ko-ko, ko-ko, ko-ko" för utan det kunde jag då rakt inte gå!

Men det bästa utav allt var alla morfars sagor, han var en MÄSTARE utan dess like på att berätta sagor och historier. Jag satt andäktigt och lyssnade om "ekkorrn på Sjöängen", när farmor var liten och när pappa var liten eller om när han själv var ung. Aldrig tog berättelserna slut, alltid hade han spännande saker att berätta och med en sådan inlevelse att det fängslade mig fullständigt, fick jag bestämma kunde vi sitta i flera timmar, jag kunde aldrig få nog. "Bara en saga till snääälla?" Tillslut fick morfar säga ifrån att han var för torr i halsen för att berätta fler sagor (ett uttryck jag inte kunde begripa mig på som liten, hur kunde man bli torr i halsen?)
Det fanns en historia jag ville att gammelmorfar skulle berätta varje gång jag var där, den handlade om när han var liten och höll på att drunkna i ån nedanför deras hus. Det flottades timmer där på den tiden och hans mamma hade strängt förbjudit honom att hoppa på stockarna! Just därför var han tvungen att pröva... Vi satt jämt i deras sovrum när han berättade om det här för där hängde en tavla av hans hem och ån nedanför. Det var lika spännande varje gång han visade med fingrarna hur han hoppade från stock till stock hur och demonsterade hur han föll mellan två stockar ner i det kalla vattnet och hur stockarna täppte till ovanför honom så han inte kunde komma upp till ytan. När han kom till delen när han blev räddad tog han alltid ull pläden som låg på hans säng och virade den tätt omkring mig och tog mig i famnen för att visa hur de svepte honom med handdukar och bar honom upp till stugan. Jag kan fortfarande minnas känslan av att sitta där i hans knä, hur det luktade och den totala tryggheten och kärleken.

Den här tavlan betyder därför oerhört mycket för mig, i den sitter så många minnen av min älskade och underbara gammelmorfar. Till min förtvivlan och stora sorg trodde jag att den blivit slängd, eftersom jag är så vansinnigt fäst vid den trodde jag att alla andra var det oxå och eftersom jag "bara" var hans barnbarnsbarn tog jag förgivet att de som var närmare släkt skulle få den så jag ville inte tjata om att få den. Försent fick jag veta av farmor att ingen ville ha den (?!) och att den därför förmodligen var slängd.... När jag fick veta det i våras gick jag hem och grät mig fördärvad, tyckte det var så sorgligt att den blivit slängd och ångrade bittert att jag inte sagt till mera och tydligare att jag önskade få den. Men farmor lovade att kolla med sin syster om det var så väl att hon hade sparat den någonstans trots allt. Efter det har jag inte hört någonting om det och antog att det betydde att tavlan hamnat på tippen och den vetskapen värkte ont i hjärtat.

När jag nu kom hem till Mariestad i förmiddags för att överaska pappa med ett besök till hans födelsedag blev det istället jag som fick mitt livs överraskning. Jag och mamma var nere i källaren och letade efter en låda att ha till Majas leksaker och i förbifarten säger hon "ser du vad som ligger där?" och pekar på en hylla. Jag tvär stannade och stod och bara stirrade på det som låg på hyllan, jag kunde inte tro mina ögon, där låg den, gammelmorfars tavla!! Sen bröt jag bara ihop, jag grät så det sprutade och föll ihop i mammas armar, men utan att ta ögonen från tavlan. Hela jag skakade när jag lyfte upp den och tog den till mitt rum. Den var ännu finare än jag mindes och jag grät så häftigt av lycka att jag nästan tappade andan. Ända gången jag varit lika hysteriskt lycklig var när mitt graviditetstest visade på plus, då kanske ni förstår hur ofattbart STORT det här var för mig!
Det hade visat sig att min pappas faster inte slängt tavlan trots allt (TACK och lov! :D) och hon skickade med glädje iväg den till mig glad över att jag ville ha den, så underbart snällt! Farmor glömde sen att säga att hon fått tavlan och gett till mamma och pappa som i sin tur har haft den här hemma hela sommaren utan att jag vetat något! De hade oxå helt och hållet missat den lilla obetydliga(?) detaljen att berätta för mig vad de hade liggandes i källaren, knäppskallarna!! =)
Nu hänger den ovanför min säng i mitt och Andreas rum, jag törs inte ta med den på tåget hem så där får den hänga tills vi kommer ner med bilen i jul. Men väl hemma i Umeå ska den få hedersplatsen i vardagsrummet!! Min underbara, underbara tavla.... Jag som aldrig trodde att jag skulle få se den igen och nu är den MIN bara MIN!! :D


Med den här ovanför mitt huvud kommer min natts sköna sömn kantas av härliga barndomsdrömmar med doft av nygräddade skorpor, klapprande löständer, vackra solrosor, ekorrar och världens bästa gammelmorfar!
Saknar dig... men vi ses i himlen!