Om resan

För att fortsatta min uppdatering av vår låånga resa... Vistelsen hemma i mariestad fortsatte med att träffa nära och kära. En hel del träffar vart det med Majas gammelfarmor och gammelfarfar. Ibland kan jag känna en lite sorg över att vi ska bo så långt bort när jag ser hur lyckliga de blir när de får vara med henne. Det är en härlig syn när farfar jollrar och ögonen lyser!

Du och jag gammelfarfar, du och jag

Älskat litet barnbarnsbarn!

En gosig famn att somna gott i

För en gångs skull var jag hemma när mamma fylde år, så roligt att kunna vara med och sjunga (kraxsa?) på morgonen och bjuda på frukost på sängen.

Maja grattar mormor med sitt allra soligaste morgonhumör

Ehum..jag har väl varit snyggare på kort, men jag bjuder på den! =)

Mamma plockade fråm vår gamla hoppgunga och satte upp till Majas stora förtjusning. Till en början förstod hon inte riktigt vad hon skulle göra men när det gick upp för henne att det hände en massa roliga saker när hon sparkade med benen blev det en väldans fart!

Fullt fokus...

WOW det här var grejer det!

Mamma en sån här bara MÅSTE vi köpa!

För att lite snabbt redogöra för resten av resan:

Förutom studs i köket tog vi oss några promeneder tillsammans med Helena och hennes lilla Nils och fick oss härliga fika- och pratstunder.

Jag och Maja hälsade på morfars jobb så han fick visa upp sitt lilla barnbarn. Gissa om han var nåt stolt när han satt med Maja i knät i lärarrummet??!

Vi hade kalas för mamma för familj och vänner.

Jag, Maja och pappa var på en hejdundrandes fest på Snapengården och firade Peters 40 årsdag. Tänk, hade du frågat mig för en sisådär 23 år sedan vem jag skulle gifta mig med så hade jag svarat just denne Peter! =) Livet blir inte alltid som man tänkt sig...

Vi gick till kyrkan på söndagen där det var gemensam gudstjänst för både korskyrkan, missionskyrkan och Pingstkyrkan så jag träffade otaliga gammla vänner och bekanta från förr, jätte kul!

På söndagskvällen blev det sen dags för att säga hejdå vid tåget i Skövde men jag fällde inte en enda tår! Det var härligt att inte behöva säga ett riktigt hejdå utan ett "vi ses om tre veckor".