Grå dag

Med tröttheten så kommer ångesten som ett brev på posten.... Det värker i kroppen som i gamla dagar och jag kan inte finna ro. Mest av allt blir jag arg! Jag hade ju tagit mig ur det där träsket för längesedan och jag skulle aldrig dit mer! Men jag tror att det är mitt undermedvetna som spökar och kroppen som minns de tidiga tecknen, att jag inte kan koppla av i vare sig kropp eller själ och inte sover. Min kropp verkar tro att min sömnlöshet beror på att jag återigen gått ner mig i depressionens dimma och då är det minsann bäst att fylla på med lite ångest oxå så allt blir så det ska... Känner mig bitter idag, vill inte behöva ta itu med det här, jag vill bara få vara Mamma Sara åt underbara Maja. Men just nu ligger trycket tungt över bröstet och hela dagen går ut på att räkna ner minutrarna tills Andreas kommer hem så jag slipper vara ensam. Känner mig som en alldeles förfärlig mamma och matte som inte har ork att ge mina båda älsklingar den tid, omsorg och kärlek de behöver...

Nu vaknade Maja, hon ligger och jollrar för sig själv i soffan. Vilken fantastisk tur det är ändå att jag har henne, det finns ingen risk att jag någonsin kommer att falla så långt ner som jag varit tidigare, jag har SÅÅ mycket att leva för och vara lycklig över! Det är just därför det känns så jobbigt, jag är INTE deprimerad och jag ÄR jätte lycklig. Hur kan det då komma sig att jag ändå har ångest??!