Välsignad grupp

Jag är så tacksam för min hemgrupp.

Efter en extra ordinärt urkass dag gick jag dit med gråten i halsen och ångesten i bröstet ikväll. Det var bra nära att jag inte ens ville gå dit bara för att det kändes som att jag inte skulle orka. Som tur är vet jag vilken kraftkälla det är när jag väl är där, så jag skrapade ihop de sista resterna av min energi och tog mig iväg. Och tur var det. På hemvägen var jag istället fylld med hopp, tro och tacksamhet, och ångesten fick på nöten!

Ja, fina vänner har jag gott om. Men framförallt, Gud är stor! Det är så häftigt att se hur han verkar, hur hans Ande kan leda oss så rätt. Jag slutar aldrig att förundras.

Det har verkligen varit en rutten dag och det finns goda förutsättningar för att morgondagen kommer gå i samma tecken. Men jag är faktiskt tacksam ändå. Jag går nämligen inte ensam i mörkret.

När mina ben inte orkar hålla mig uppe har jag någon som bär mig. När allt känns hopplöst och omöjligt finns det någon som säger "Lita på mig, jag hjälper dig. För mig är ingenting omöjligt." När jag gråter finns det någon som gråter med mig och torkar mina tårar. Det finns någon som ger mig styrka i min svaghet. Det finns någon som säger "Jag älskar dig!" Och han har lovat att vara med oss intill tidens ände.
Denna någon är Jesus.

Tänk vilken nåd att få vila i den vissheten. Att ha Jesus i mitt hjärta innebär inte att jag på något vis blir skonad från livets bördor, men jag har Honom vid min sida som hjälper mig klara av de prövningar jag ställs inför. För det kan jag inte annat än känna en djup tacksamhet och ödmjukhet för.


- Posted using BlogPress from my iPhone