Masken är släppt

Fy sjutton vilken rutten dag det är idag. Jag blir knäpp av att inte få någon ordning på min arbetssituation och att jag känner mig motarbetad av dem som är menade att hjälpa mig, gör mig på ren svenska, fly förbannad. Men det är slut med människor som tror att de kan köra över mig, jag vet mitt värde och jag tillåter inte att folk försöker smita från sina skyldigheter. Det är slut med att jag sitter och lider i det tysta. Rätt ska baske mig vara rätt och jag ger mig inte. När jag har mina samtal är jag bestämd, självsäker och låter mig inte bli trampad på och kräver min rätt. Men när luren är pålagd tappar jag kaxigheten och styrkan helt. Istället övermannas jag av litenheten och sorgen över att jag ska behöva fajtas så här och jag gråter floder. Det känns så orättvist att jag återigen ska behöva ha ångesten bankandes på dörren. Orättvist att den ska ta så mycket av min tid, ork och energi. Orättvist!

Allt det här får mig att fundera på vad det är jag egentligen vill göra med mitt liv? Är det det här jag vill jobba med? Vad skulle jag göra annars? Drömmen om att få jobba med barn finns kvar, trots att jag länge och väl försökt tränga undan den eftersom att det skulle innebära att jag skulle behöva sätta mig i skolbänken igen. Fy för att plugga. Det är inte min grej. Eller så kanske jag bara intalar mig själv det som en försvarsmekanism? Jag inte är gjord för att plugga så då är det ingen ide att ens försöka. Och om jag inte försöker så kan jag ju heller inte misslyckas? Jag vet inte.

Mest av allt tror jag att allt jag känner just nu färgas av min stora frustration över hela situationen och att jag har noll kontroll över vad som kommer att hända och när det ska hända. För ett kontrollfreak är det ingen enkel sak. Jag vill veta vad som ska komma, planera och förbereda mig för det. Jag vill ha struktur i mitt liv. Eller åtminstånde ha rätten att välja vart jag ska ha struktur och vart det är kaos.

Sådär, nu fick ni visst veta ganska mycket. För mycket? Kanske. Men ibland måste man våga släppa masken. Spräcka den fina fasaden man (jag) vårdar så ömt. Vi är bara människor, alla har vi våra ryggsäckar att bära. Det är ingen nyhet för någon. Ändå vill man (jag) inte erkänna sin egen ryggsäck, eller acceptera att man faktiskt har en.

Jag vill inte skämmas för att jag är den jag är. Att jag har den ryggsäck jag har. Jag vill kunna känna att jag är bra. Oavsett vad det är som har hamnat i min ryggsäck genom åren.

Ett steg i den riktningen är att vara öppen och ärlig, både mot mig själv och andra. Inte öppen som en bok, privatlivet ska man naturligtvis måna om. Men om vi alla blir lite bättre på att släppa fasaden tror jag att livet skulle bli lite enklare att leva. Så därför föregår jag med gott exempel.