Tårar...

Det är sorg idag, jag bara gråter och gråter. Jag och Andreas hade bestämt oss för att lyxa till det lite och gå ut och äta lunch, vi hade det så trevligt när min mobil ringer och fullständigt kastar omkull mig. Jag fick beskedet att min underbara vän och brukare har gått bort.... En sådan chock, men samtidigt inte. Vetskapen om att han varit skör har ju alltid funnits men han har ju alltid klarat sig genom alla pärser tidigare och hade en sån otrolig livsglädje och kämparglöd så jag har inte velat tänka alls på att han skulle kunna dö ifrån oss.
Men nu har det hänt och jag står här med alla mina mamma-hormoner på svall och all min sorg och vet inte riktigt vart jag ska vända mig.
Det är så mycket mer än bara min brukare jag kommer sakna så vansinnigt. Vi var, ÄR, ett så härligt arbetslag, men vi kommer ju splittras nu och jag har ingen aning om vart och med vilka jag kommer att jobba med när min mammaledighet är slut. Jag sörjer så att jag inte kan åka dit och stolt få visa upp vårt lilla underverk, hade sett fram så emot att få lägga honom/henne i hans knä och se honom le som bara han kan.
HAN FATTAS MIG!!!
Mitt i all sorg är jag så fantastiskt glad att jag fick chansen att jobba där, så mycket det har gett mig, på många plan. Han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta....

Känner mig så tom, blir så arg och egoistisk, jag vill inte behöva hantera en sorg när jag bara har dagar kvar till det som är det bästa och fantastiska som hänt mig. Det var ju inte så här det skulle bli...!! Allt skulle ju vara ren och skär glädje.

Mina tankar går till hans familj, barnen... Gode Gud var med dem och bär dem i sin sorg, omslut dem på alla sidor.