Det är så overkligt...jag tror inte att det har lyckats gå in helt och fullt än att han är borta... Vi har träffats alla i arbetslaget idag och haft en minnesstund. Det var verkligen fint, det finns fantastiskt många härliga minnen, men det var hur jobbigt som helst. Tårarna rann på oss allihopa och vi bara kramade om varann.
Jag hoppas så innerligt att jag kan få gå över tiden litegrann så jag hinner vara med och träffa mina kollegor igen på tisdag och framförallt hinner vara med på begravningen. Det skulle kännas skönt att få ta farväl och känna att man får ett avslut innan det nya livet börjar.
Jag tackar Gud för att jag fick ynnesten och nåden att ha fått lära känna min brukare och mina kära arbetskamrater. Jag är så tacksam för den tid jag fick och för alla ljusa minnen som finns kvar. Men jag önskar såå att jag hade fått lite mera tid... Fast nu har han det bra, han har blivit av med sin skadade kropp och jag är helt övertygad om att han just nu sitter på pass ute i älgskogen med bössan i högsta hugg och med ett lyckligt leende på läpparna. När jag tänker på hur bra han har det i himlen blir det lite lättare att orka med min egen sorg, jag vet ju att vi ses en dag igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar