En mors huvudbryderier

Okej, kom igen nu alla mina läsare som har minsta kunskap om barn, dess utveckling och uppfostran. Jag sliter mitt hår och står handfallen.

Jag går igenom en tuff period i mitt mammaskap just nu. Å ena sidan är Maja den mest bedårande lilla tjej som finns. Rakt framför ögonen på oss har hon utvecklats från bebis till en stor liten tjej med en fantastisk personlighet och briljerande intelligens (tycker jag och Andreas iaf! :-) ). Hon förgyller våra dagar med sina smittande leenden, klingande skratt och busiga blickar och busljud. Det är en fröjd för ögat och hjärtat att se henne spatsera omkring och stråla av lycka och stolthet över sin nya förmåga att upptäcka världens alla spännande hörn.

Baksidan av detta att hon blivit en alldeles egen liten person med en egen och högst bestämd egen vilja är att den viljan ofta inte alls går hand i hand med hennes föräldrars. Mitt i sin upptäckarlusta kan hon slå sig ner i mitt knä och kräva fullständig service. Vill hon ha ett papper som ligger på armlängds avstånd gnäller hon och pekar på det för att jag ska ge det till henne och blir förkrossad när jag tycker att hon kan göra det själv. Hon pekar och gnäller på allt, ger man henne en sak vill hon ha nästa.
Hon vet otroligt väl vad som är tillåtet eller inte och att frestas att testa de gränserna hör absolut till, så SKA det vara och jag hade nog varit mer orolig om problemet hade varit det motsatta. Men det som gör mig så förbryllad är att när hon tagit mina glasögon/nypts/blivit nekad att ha min plånbok etc. och vet innan att min reaktion blir ett nej så blir hon hjärtskärande ledsen, på riktigt. Det är inte hennes "argaskrikochtårar" utan ren och skär förtvivlan. Till slut faller hon ihop i en liten hög i min famn och snyftar och hulkar så hela hon skakar. Vissa perioder på dagen blir som en evighetsmaskin om och om igen. Hon hinner knappt tystna förren nästa "drama" utspelas.

Jag behöver en coach! Vad gör jag för fel? Vad är det som händer i Maja? Jag vill vara konsekvent och lära Maja att hon inte kan gnälla sig till allt hon vill ha, jag vill visa henne rätt och fel i god uppfostraranda. Att ha ramar, regler och rutiner ska ju skapa ett tryggt och harmoniskt barn. Jag måste vinna den här "fajten". Eller?? Även mitt allra mildaste, mjuka och kärleksfulla nej får Maja att bryta ihop och lägger jag in en bestämd ton i rösten blir motreaktionen katastrofal. Hon har smulat sönder hela min uppfattning om hur en god uppfostran ska gå till, allt det jag varit övertygad om fungerar inte på henne. Jag som trodde att jag hade rätt bra koll..?? Kanske behöver den här näsbrännan för att lära mig att bli mer ödmjuk och inte tro att jag vet bäst?

Allt det här får konsikvensen att jag till slut blir dödstrött och less och hela min kropp bara skriker att jag måste få komma härifrån! Inget roligt att behöva erkänna att ens älskade dotter kan framkalla alla de här känslorna innom en.. skuldkänslorna ligger nära till hands. Nåt måste jag ju kunna ändra på i mitt beteende för att möta Maja bättre? Vad är värt att ta striden för och vad ska vi bara låta passera och gå över. Går det över? Eller kommer hon bli bortskämd, på fel sätt, och alltid veta hur hon ska göra för att få sin vilja igenom och alltid utnyttja det? Så vill jag inte ha det, inte för hennes skull och inte för min egen heller.

Så, ett ganska personligt och intimt inlägg. Dumt att öppna sig så? Kanske, men det här måste ju vara något som ALLA föräldrar går igenom på olika sätt till och från genom hela deras barns uppväxt?! Bort med prestationskraven och viljan att visa upp sig med en fläckfri mammafasad. Finns väl inget gott som kan komma ur det. Fram för att säga som det är och ta hjälp av varandra och den här gången är det min tur att få hjälp.