Ensamhet och kryp i kroppen

Oron kryper i mig idag, om bara några timmar kommer jag och Maja bli helt ensamma. Andreas ska åka på egen semester och spela riksmästerskapen i golf i Isaberg (en bit utanför Jönköping), med andra ord lååångt bort! Han far imorgonbitti och kommer inte hem förren sent på onsdag. Hu! Jag vet att det är så många som har det så här till vardags, antingen för att de är ensamstående eller har en man med ett jobb som kräver många dygn i sträck borta. Men för mig hör inte det här till vanligheterna, för mig känns det både jobbigt och skrämmande att vara helt ensam och inte kunna få det stöd och den hjälp jag i normala fall alltid får. Jag må vara bortskämd på den punkten men jag vägrar jämföra mig med hur alla andra har det och nedvärdera mig själv bara för att jag inte klarar av saker lika bra som dem. Jag är där alltför ofta ändå, tittar på dem jag tycker klarar allt och sätter det som mål även för mitt liv och blir lika besviken på mig själv varje gång jag inte håller måttet och självkänslan vill inte infinna sig. Men inte den här gången! Jag är bra! Jag har andra kvallitéer och goda sidor och jag är faktiskt en god mor till Maja. Inget av det förändras bara för att jag just nu är trött och sliten och har en tung själ. Jag är bra, jag är bra, jag är bra!!

Dessutom har jag bjudit hem mig och Maja till Erika för övernattning och eventuellt blir det nattbesök här av Camilla och barnen, så det lär inte bli så mcyket ensamhet för min del. Sen har jag ju andra vänner som inte är mer än ett telefonsamtal bort och mina svärföräldrar skulle komma och avlasta med en gång om jag bad om det. Men trots den vetskapen bor det en oro i mitt bröst som jag inte kan få bukt på. Men det här är så typiskt mig, oroar mig som en tok innan och tar ut allt i förskott och tror att det allra värsta ska hända. Men när jag väl är mitt upp i det brukar det funka mycket bättre än jag kunnat tro och jag känner mig glad och stärkt efteråt när jag insett att jag klarat av det som känndes så jobbigt och svårlöst. Får försöka banka in den kunskapen i huvudet nu, ha som mantra att det här kommer faktiskt att gå jätte bra. Jag är INTE ensam bara för att Andreas är borta, jag har en hel hög med fantastiska vänner som jag vet att jag kan luta mig mot en stund om jag behöver vila. Tur det, vad vore jag utan alla er??! =)

Sist men inte minst har jag en Gud, min klippa, och där är jag lika fast förankrad som den här gamla förtöjningsögglan och liksom fyren lyser om natten och visar båtarna rätt väg kan jag se på Jesus och veta att han leder mig och aldrig lämnar min sida.
Allt av nåd.


(Naturligtvis är det en Smögen bild. Den är tagen på Hållö, en ljuvlig liten ö strax utanför Smögen)

Du omsluter mig på alla sidor

och du håller mig i din hand

Du omsluter mig på alla sidor

och du håller mig i din hand

När min väg går genom täta dimmor

nära branta stup och djupa vatten

Då finns du ändå på alla sidor

Ja du leder genom natten

Du omsluter mig på alla sidor

och du håller mig i din hand

Du omsluter mig på alla sidor

och du håller mig i din hand

När min tro är svag och modet sviktar

och jag känner rädslans kalla vindar

Då vet jag ändå att du är nära

Du har lovat vara med alla dar