Dela med dig

Ibland har man så mycket man vill skriva och berätta om att man inte vet vart man ska börja och det hela slutar med att det inte blir skrivet något alls. Där är jag nu. Men jag är i alla fall hemma i Umeå nu och går runt och saknar Smögen mest hela tiden. Naturligtvis kommer det att komma bilder från både möhippa och bröllop så småningom men just nu har jag dåligt med ork och energi.

Jag tänker på ett blogginlägg jag läste för ett tag sedan om jakten på det "perfekta" livet och vikten av att hålla fasaden utåt intakt så ingen utifrån kan se hur läget egentligen är. Jag tycker det är så sorgligt, varför är det så lätt att falla i den fällan? Jag tror att jag inte är den som för en tävling med dem runt omkring mig om att ha det mest perfekta livet, jag hoppas inte det i alla fall. Men det är ändå så lätt att stänga dörren nogsamt om de delar hos sig själv som är skadade, slitna och haltar. Det är som om jag skäms för de delarna av mig själv istället för att inse att vi alla har ett bagage och har stunder när livet känns tungt. Mitt svar när jag får frågan om hur det är blir alltid "jo tack, det är bara bra med mig" oavsätt om så är fallet eller inte. Så onödigt att göra det så mycket svårare för sig själv, tanken är väl ändå vara att man som vänner ska glädjas åt varandras framgångar och lycka, bära varandras bördor och finnas där oavsett var i livets bergochdalbana man befinner sig? Kort och gott hjälpas åt! Blir inte glädjen så mycket större då? Och det svåra mindre tungt? Jag tror det i alla fall.

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.

Gal 6:2

Jag själv skulle behöva bli mindre stolt och erkänna mina svagheter, brister och bördor. Sen är kanske inte bloggen det rätta forumet för det, att låta alla ta del av hela ens liv tror jag inte är hälsosamt. Men jag ska försöka bli bättre på att vara ärlig nästa gång jag får frågan hur det är. Att lita på att den som frågar faktiskt vill veta och stannar och lyssnar! Att våga göra sig sårbar genom att glänta på dörren till ens sorger, öppnar en helt ny dörr. Insikten om att man inte är ensam om sina tankar och sitt mående och där och då har man vunnit mycket!

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor;

jag skall skänka er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig,

som har ett milt och ödmjukt hjärta,

så skall ni finna vila för er själ.

Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Matt 11:28-30

Men snälla, missuppfatta mig inte. Det här är inte alls en pik till någon av minna vänner, ni är fantastiska och jag älskar er av hela mitt hjärta. Det här var mer som en påminnelse till mig själv och en uppmaning att tänka på att våga släppa garden och lita på att det finns dem som står kvar och stöttar och hejjar på en trots att man är operfekt och full av brister. Och det funkar båda vägarna, jag finns här och jag har inga som helst planer på att gå någonstans!