Lost and found

Förvirrad elevassistent på villovägar. Hittelön utlovas.


Undrar hur man kvalar in för att få sig en egen assistent? Tycker jag borde ligga rätt bra till i förhållande till förvirrings status åtminstone.

Men trots allt STOR trivs jag med att vara tillbaka i skolans värld och arbeta med elever igen. Barn och ungdomar högt och lågt, överallt, vart man än vänder sig. Stora som små frågor haglar och att få vägleda, stötta, skratta och bara vara där och prata med dem får min själ att göra glädjeskutt. Älskar, älskar, älskar det!

Tiden får utvisa om jag hamnat rätt eller ej. Nu läggs fokus på en dag i sänder. Samt på att inte förvirra bort mig själv, vare sig fysiskt (det är ju en sån fasligt labyrintig skola, och stor!) eller mentalt. En utmaning båda två. ;)


- Posted using BlogPress from my iPhone

Invägning

Jahopp, antar att det måste komma en vecka när det här momentet inte alls känns lika roligt. Men det är ju liksom därför jag bestämde mig för att göra mina noteringar här, för att tvinga mig själv att peppa upp mig och fortsätta kämpa när det inte går så bra. Få den där piskan i baken och moroten framför mig att - nästa vecka ska jag minsann visa er att jag kan! - och känna hur motivationen blir på topp.

Nåja. Nu får jag sluta gå som katten kring het gröt.

Sanningen är att den att den här veckan har jag stått still.
Stilla som i inget resultat alls.
Status que.

Så totala nedgången är -10,7 kg, fortfarande.

Jag behöver inte bli påmind om att det är så det fungerar. Man har platåer då vikten kan stå still, kroppen funkar så. Det behöver inte alls betyda att jag slarvat. Men ni anar inte hur många bortförklaringar och ursäkter jag har på lager. Fast jag besparar er dem.

Nu lämnar jag det här. Idag är det en ny vecka och nya tag!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Höstcharm

Vägval

Åh! Jag har tusen tankar och funderingar i huvudet. Väger fram och tillbaka, vänder ut och in på mig själv och all fakta.

HUR ska man kunna veta att det beslut man fattar är rätt - på sikt? Det känns inte ens möjligt. Dagens möte var fantastiskt, för fantastiskt. Det väckte så många gamla dammiga drömmar till liv, känslor rördes om. Kanske det finns en möjlighet, en liten liten möjlighet? Eller är det bara självplågeri att hoppas, bättre att titta på hårdfaktan och historien och gå vidare. Jag vet inte.

Jag pendlar mellan lyckorus och ångest. Jag var inte alls beredd på att det skulle kunna kännas så bra, att dagens träff kunde få mig att bli sugen på att slå in på denna helt nya - men ändå gamla - banan. Jag var så inställd på att det jag skulle få höra bara skulle bekräfta det jag redan visste, att det här är inget för mig, det är vatten över mitt huvud. Kanske var det därför jag lät mina känslor sväva iväg och låta drömmarna fara fritt, jag blev överrumplad?

Åh!! Att inte veta och att inte kunna förutspå framtiden är det värsta jag vet!

Käre Gud, Du som ser och vet allt. Både det som varit och det som kommer. Du som känner mig som ingen annan. Nu lägger jag allt i Din hand, ske Din vilja. Stäng och öppna de dörrar som behövs för att jag ska hitta rätt och sätt mig där du vill ha mig.
Amen.


- Posted using BlogPress from my iPhone

I goda vänners sällskap

För ett par dagar sedan hade jag och Maja en helt fantastisk eftermiddag hemma hos den här fina godingen och hans mamma. Fredinah bjöd oss på en utsökt lunch och det var så härligt att få så många timmar tillsammans, då vi hann prata av oss riktigt ordentligt. Underbart!

Barnen var lite avvaktande mot varann till en början, den vanliga fighten om vem som ska ha vilken leksak och andra klassiker. Men sen fick de upp ångan och kom  igång - och det med besked! =)

Var en ren fröjd att se hur roligt de hade ihop.

Pustar ut en liten stund (läs 2 sekunder).

Att fota dem var i stort sett omöjligt eftersom de sprang runt, runt hela tiden. Men filma gick bättre, klicka och må gott av att höra våra älsklingars underbart klingande skratt.

Dagens försvarstal

Jag lovade ju er att jag inte skulle skriva ner mina invägningar mer än varannan vecka, men jag kan inte hålla mig. Och dessutom blev jag så glad att det faktiskt var en som kommenterat och sagt att hon (eller han?) faktiskt tyckte att det var roligt att följa min viktresa neråt varje vecka. Även om det kanske bara är EN enda så räckte det för mig att bli inspirerad, så TACK vem du nu än är. =)

Sen ska jag vara så ärlig att säga att det är härligt att få så många uppmuntringar, hejjarop och peppningar av alla er vänner som tycker jag jobbar på bra. Det värmer så gott och snacka om att det gör mig ännu mer taggad att (för en gångs skull) fullfölja mitt projekt! Därför kommer mina måndags invägningar genomföras här varje vecka tills målet är nått.

Veckans resultat: -1,3 kg

Totalt: -10,7 kg

Att jag inte ville ha min invägning här varje vecka tidigare var för att jag inte ville att min blogg skulle ha för stort fokus på kilon och viktnedgång. Jag var rädd för att bli en del av den vikthysteri och utseendefixering som råder. Men det här är trots allt mitt forum för mina vardagsbetraktelser. Jag skriver om vad som händer runt mig, stort som smått. Jag luftar mina känslor, tankar och funderingar. Att försöka låta bli att skriva om detta som är så oerhört STORT för mig och dämpa min glädje över det känns helt enkelt inte rätt.

Det här är första gången, i hela mitt liv, som jag faktiskt lyckats med att fullfölja ett projekt av den här kallibern. Det här är första gången jag klarat av att gå ner i vikt (mer än något enstaka) trots att jag haft en ohälsosam övervikt i många år.

Jag är stolt över mig själv, att jag tar ansvar för min hälsa och mitt välbefinnande.

Jag är stolt över att jag klarar av att hålla i mina rutiner vecka efter vecka. 

Jag är stolt över det fantastiska resultat jag fått.

Jag är totalt insnöad i det här just nu och jag tänker tillåta mig vara det. Jag har ingen hysteridiet som utesluter stora delar av kostcirkeln, jag hoppar aldrig över måltider eller vill banta ner mig till att bli ohälsosamt smal.

Jag ändrar min livsstil. Sluter bort allt onödigt socker, äter lagom stora portioner, har slutat med hel-och halvfabrikat och lagar vår mat från grunden med bra och nyttiga råvaror och ser till att äta på fasta tider över dygnet med frukt och grönt som mellanmål istället för allt skit jag stoppade i mig förut.

Vi matas av osunda ideal dagligen, i bloggar, tidningar, på tv osv. Jag vill verkligen inte vara en del av den vikthetsen och utseendefixeringen. Men den rädslan får inte göra att jag inte vågar berätta (och skryta! ;) ) över min nedgång. Bara för att det finns otaliga människor i media propagerar för size zero och sätter en tjockis-stämpel på fullkomligt normala och vackra vanliga kroppar, behöver inte jag sättas i samma osunda (och obehagliga) fack. Det är ingen som har satt mig i det facket, bara jag själv. Och förmodligen är det bara jag som nojjar över det helt i onödan. Inte minst för att jag har en så liten och yttepytte blogg som verkligen inte når ut till den stora massan. Men jag vill ändå föregå med gott exempel, jag vill stå för sunda ideal, men sedan jag började med mina invägningar har jag börjat få dåligt samvete för att jag blir ytterligare en som lägger allt sitt fokus på utseendet och vikten. 

Men jag tänker sluta upp med skuldkänslorna, jag tänker inte lägga ett större ok över mina axlar än jag behöver. Jag FÅR vara stolt! Och det ÄR sunda ideal!

Det här visste ni redan, men jag behövde få skriva det, för min egen skull.

Och lyxen fortsätter...

I morsdagpresent fick jag det allra bästa man kan tänka sig; ett presentkort på en timmes helkropps massage. Min man vet allt hur han ska fjäska för mig!

Jag har sparat kortet för att använda som belöning vid valfritt tillfälle vad kan vara bättre än att jag för två dagar sedan gått ner prick 10 kg. Det måste ju firas!!


Idag var det så dags. Jag satt i väntrummet och andades in atmosfären, lugnet, tystnaden.


Snart var det min tur att kliva in i behandlingsrummet. Det blev 60 minuters himmelrike. Jag var så avslappnad och det kändes som att hela jorden snurrade lite långsammare när det var klart. Jag var helt oförmögen att stressa och har varit alldeles lugn och harmonisk hela dagen.

Nu ikväll, när det gått några timmar sedan behandlingen, börjar jag känna resultatet av allt knådande. Eftersom jag är väldigt spänd i nacke, axlar och rygg bad jag att fokusen skulle vara där. Sa även till henne att hon fick ta i så hårt hon ansåg sig behöva. När vi var klara sa hon att jag nog kan få en del träningsvärk imorgon.

Jo tack! Vet inte om jag vill vakna imorgon, redan nu reagerar musklerna i ryggen på att de fått veta hut och fått sig en omgång. När de är så rejält ömma nu, hur ska det då kännas i morgonbitti?? Finns stor risk för att det kommer komma ett desperat SOS anrop från vårt sovrum imorgon... Haha!

Men skäms på mig som klagar! Det var så fantastiskt skönt att bara få koppla bort allt och bli ompysslad på allra bästa sätt.

Tack min älskade gubbstrutt!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Sexy mama

Jag trippar omkring här hemma i det allra senaste och rykande heta i modebranschen;

Nattlinne (svart, modell rymlig lång t-skirt), blåa genomblöta sockar och ett par svarta pumps.


De här snyggingarna och jag fann varandra idag och det var kärlek vid första ögonkastet. Det gick bara inte skiljas åt, hur vi än försökte, vi var som gjorda för varann. Det enda rätta var att de fick följa med mig hem.

Nu ska vi leva lyckliga i alla våra dar'!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Kjekiing spenet

Lyxdagarna avlöser varandra. Idag har jag och Erika gjort stan osäker och haft en helt underbar dag tillsammans. Jag bestämde mig för att ge mig själv permis från mitt dietandet över lunchen, så vi slog på stort med indisk buffé. Tur för oss dock att kockarna var bra mycket bättre på att laga mat än att stava...!

Jag trodde först att det var nåt exotiskt indiskt och frågade kvinnan som jobbade där vad det var för nåt. "Kyckling i spenat" blev svaret och jag bet mig hårt i kinden för att inte brista ut i skratt. Lyckades hålla mig tills jag kom till vårt bord. :)

Men gott så det förslår var det i alla fall ska ni veta!

Alla borde få ha en egen Erika för hon är det bästa som finns! Jag blir lycklig ända in i själ och hjärta varje gång vi ses, och ingenting kan vara tråkigt i hennes sällskap. Jag tackar Gud för dig, min älskade vän!

En av favvosångerna när jag gick i söndagsskolan

Angående mitt förra inlägg.

Bygg inte hus på en sandig strand. Bygg inte hus på grus. Kanske verkar det okej, men en dag du ångrar dig. Du måste bygga huset en gång till.

Du måste bygga huset på ett berg. På en stadig grund som inte rubbar sig. Så när stormen piskar på har du frid i huset ändå.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Livets fundament

Jubla ni klippornas invånare!
Jes. 42:11

​Vår klippa kan ej falla, och därför jubla vi.
​Ty bliva vi på klippan, vi skola frälsta bli.
​Hur havet än må rasa, och hur dess vågor svalla,
​vi slippa dock att rädas: Vår klippa kan ej falla.

Det är inledningen på terminens första månadsbrev på Majas förskola, Klippan (bästa namnet!). Jag blev varm och lycklig i hela kroppen när jag läste de orden. Vilken välsignelse att Maja får vara i den atmosfären varje dag. Alla förskolor har sina sidor och så också vår, men jag känner mig fullständigt TRYGG när jag lämnar henne där. Det finns inte en enda stund på dagen då jag går och oroar mig för om Maja har det bra. Hon har fina vänner och en omsorgsfull personal. Och att Maja döper varenda docka hon äger efter en av fröknarna talar väl sitt tydliga språk? :)

Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att min älskade dotter får ynnesten att växa upp och utvecklas i denna kristna miljö. Att det jag så starkt tror på vävs in i hennes vardag och där värderingarna från Bibeln får vara ledord och välja riktning. Min lycka över att hon så tidigt får möjligheten att bygga sitt liv med en stadig grund att stå på, luta sig mot, bäras av och falla tillbaka på är för mig som mamma ovärderlig! Min ständiga bön är att hon ska hitta sin egen tro på Jesus och vilja ha honom med sig genom livet. Men, det är hennes eget val! Fast, ingen kan hindra mig från att peppra Gud med mina böner!! Och bönesvar har vi ju sannerligen fått förut.... :)

Upplagt för succé

Tror jag ska fortsätta med att fiska komplimanger med mina bloggrubriker. Det känns helt ok att bli titulerad "snyggo". Men det häftigaste är att jag för första gången på många år faktiskt kan hålla med. Det ger en grym kick att börja tycka om den man ser i spegeln.


Men det finns fortfarande mycket Sara att tycka om! ;)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Hur snygg är inte jag då??

Jag har haft en ren lyxdag idag. Började med lite shopping på stan och fick sen slå mig ner på salong Clip Room och låta Giggi göra mig så snygg hon bara kunde. Visst lyckades hon rätt bra?! :) Trist bara att det blåser och regnar som bara den, så frisyren hann bli rejält tilltufsad på den korta promenaden från salongen till Åhléns, där jag smög in i en provhytt för att fota nya frillan.


Men tilltufsad av regn och blåst eller inte - jag är grymt nöjd!! Giggi är fenomenal! :)

- Posted using BlogPress from my iPhone

Invägning

Om ni saknade invägningen förra måndagen så var det medvetet. Med mina stundtals dåliga blogguppdateringar blir det här en renodlad ivägningsblogg, och hur trågigt blir inte det då?! Men eftersom jag behöver en liten piska där bak så jag inte slarvar tänker jag fortsätta plåga er med mina siffrår från vågen. Men från och med nu blir det varannan måndag, skönt va?! ;)

Dåså, upp till bevis. Resultatet efter två veckor är följande:

-2,2 kg

Totalt 9,4 kg

Hurra för mig!! Jag har en bra och pedagogisk app i mobilen där jag kan se i procent hur långt jag nått mitt mål och jag har kommit *trumvirrvel* 54 %. Jag är väl medveten om att det är de lättaste kilorna jag blirivt av med, men det känns ändå helt fantastiskt! =D Det är häftigt att konkret få se vad det är jag åstadkommit och hur långt jag har kvar. Precis vad jag behöver för att inte tappa fokus och motivationen. =)

Sen vill jag trycka på att den målvikt jag har satt upp mest är där för att den kändes som en rimlig vikt, men det går ju inte veta i förväg hur man kommer se ut och känna sig när man kommit fram. Därför är min målvikt på 70 kg (nej, nån speta har jag inga intentioner att bli!), men jag vill inte stirra mig blind på siffrorna på vågen, eller BMI heller för den delen. Därför är mitt fokus på mina mått, alltså klädstorleken som får styra. Målet är att bli en stl 38-40, vad vågen råkar stå på då känns irrelevant.

To be continued...

Sommarminnen, fortsättning

Det egentliga anledningen till vår söderturne i augusti var att vi ville åka ner till gammelmormor och gammelmorfar i Växjö. Världens snällaste moster följde med för att underlätta för mig under tågresan dit och hem. Att ensam hantera barn, barnvagn, resesäng och packning i alla byten är ingen lek. Att sen underhålla en treåring i 3-4 timmar på tåget är en utmaning av samma klass. Men med moster Hanna gick båda resorna som en dans! Finns ingen som har en så fantastisk hand om barn, i synnerhet Maja, som Hanna. Hon är MAKALÖS! =) Tilläggas bör även att jag är välsignad med ett gudomlig dotter som sköter sig exemplariskt under alla resor.

Väl i Växjö hade vi tre obeskrivligt härliga dagar där vi blev servade med mat som lika gärna kunde varit lagad av en stjärnkock av världsklass. Tillåt mig rätta mig, den VAR lagad av en kock av världsklass, min morfar lagar mat som ingen annan!

Vi njöt av att få umgås och bara ta det lugnt. Maja charmade mommo Bettan och moffa Gunnaj och lindade dem runt lillfingret. Jag håll på att få ett slaganfall när Maja kröp upp i deras säng och dessutom började hoppa i den! När jag var liten hade jag inte ens vågat tänka tanken på att röra mormors magnifikt bäddade säng, men mormor bara skrattade och tyckte att det inget gjorde. Haha, vi som har lyckan att känna min mormor vet att detta är stort, mycket stort!

Både gammelmormor och Maja njöt av att få umgås och leka.

Moffa Gunnaj skulle bjudas på en apelsin, men det var ett fasligt besvär att dela på klyftorna,

tur gammelmorfar är stark och kunde ge en hjälpande hand.

Vi hade makalös tur med vädret, det var riktig stekande högsommarvärme och mesta av tiden spenderades ute i gammelmormor och gammelmorfars härliga trädgård.

Vet inte vad dessa strutar kallas, men de var en stor hit hos Maja.

Hon kunde aldrig få nog och gissa lyckan när hon fick veta att hon fick ta med sig dem hem. :)

Som tidigare nämt är Majas moster att under av tålamod, mjukhet och pedagogik. Finns INGEN som kan leka med Maja som moster!

Fast i just det här fallet undrar jag vem som hade roligast med bubblorna - Maja eller moster??

Att snurra fram såpbubblorna är både effektivt och roligt,

men man får räkna med en och annan vurpa.

Det blir svettigt efter allt snurr, spring och bus i trädgården. Då är det skönt att köra lite bil i skuggan. 

Självklart måste Blå få åka också.

Vi fick besök av mina småkusiner och de här två blev ett riktigt radarpar.

Likaså de här båda som spelade memory, på blodigt allvar!



Sommarminnen

Är det inte lite märkligt - jag och Maja var nere i hos mamma och pappa i tio dagar (minus de tre dagarna i växjö) och jag tog inte ETT ENDA foto på vare sig mamma eller pappa tillsammans med Maja. Eller på bara dem heller för den delen. Däremot har jag drösvis med bilder från när vi umgicks med gammelfarmor och gammelfarfar, ännu fler bilder togs i Växjö på gammelmormor, gammelmorfar, småkusiner och moster likadnant när vi fick finbesök från Jönköping av Sara och Tuva-Li - massvis med bilder.

Grämer mig att inte en enda bild togs när vi njöt i stugan och hade storkalas med släkt och vänner. Eller när Maja busade med morbror i trädgården, eller på alla mysstunder med mormor och morfar. Men minnena är kvar ändå som tur är!

Tycker det passar fint att bjuda på lite härliga, varma och soliga somarbilder från vår semestertripp hos mormor och morfar en höstruskig dag som denna.

Kompislek:

Maja har en superkompis i en av grannarna till mormor och morfar. S har alltid haft ett speciellt öga till Maja från första stund och hon är helt fantastisk! Hon har barnvaktat, lekt, lånat ut och gett Maja leksaker (vagnen på bilden bla.).

Dessutom var hon världens finaste tomtenissa hos oss i julas.

Här är de på väg hem till S. Jag höll på att få dåndimpen när Maja inte hade några som helst problem att följa med alldeles ensam, det trodde jag ALDRIG! Men som sagt det är nåt speciellt med S.

Dock kom de hem rätt snart, allt hade gått jätte bra tills Maja såg hennes pappa. Han var nämligen jätte farlig och Maja brast ut i storgråt. Då kände jag igen min dotter igen, haha. Men denna karlfobi lär nog släppa tids nog, har jag en känsla av. =)

En eftermiddag att minnas hemma hos 

gammelfarmor & gammelfarfar:

Maja har varit med fammo Sestin och faffa Söje (min farmor och farfar).

Där finns det massor med fina gamla dockor från när jag var liten och till och med från när pappa var liten.

Men vem vill sitta still och leka hela tiden?

Bollekar står högt i kurs så när gammelfarmor tog fram fotbollen var lyckan total - trots att hon stod på näsan fleta gånger.

Men en liten vurpa kan inte stoppa den här duracellkaninen!

Efter mycket bus och lek i trädgården med gammelfarmor, meddelade Maja att hon med bestämdhet att: -Maja pajka boll med faffa Söje.

Vem är gammelfarfar att neka henne något sånt? Han kom som ett skott!

Och han var en hejare på att både sparka,

och kasta boll.

Han kunde kasta den jäääätte långt upp i luften,

men Maja kunde minsann fånga bollen ändå. Ibland i alla fall... =)

Välkommen HT 2001

Hösten är här på riktigt nu, jag hade en kort period då det kändes tungt och deppigt, det blev ett så abrupt slut på värmen. Sommaren tog slut alldeles för fort. Jag var inte färdig med sol och bad, jag var inte mätt på mat lagad lite lätt bränd mat från grillen och jag var inte okej med att plocka fram långbyxor och höstskorna.

Men nu är jag redo - jag välkomnar hösten med öppna armar!

Just den här hösten känns dessutom som en extra bra höst, en ordentligt nystart på många plan. Vi står i startgroparna inför nya utmaningar, det känns spännande och pirrigt i magen. Saker som legat på is under sommaren har rullats igång igen och vi är på väg. Jag som brukar sätta hälarna i backen och dra i nödbromsen när nya och stora förändringar väntar känner mig oväntat lugn och känner frid och tillit. Även om vi inte vet vart allt kommer landa kommer det bli BRA, jag vet det.