Det får mig att minnas hur Felix var som valp. Jag hade verkligen helt glömt bort vilket fasligt litet yrväder han var då, haha! Men inte så konstigt att minnet sviktar, Felix fyller trots allt åtta år till våren.
I veckan som var hade jag och Maja äran att vara valpvakt åt Robin,
och med på köpet kom en annan gulleplutt;
Ezio.
Maja som avgudar kaniner var stormförtjust. Särskillt när Ezio får sina berömda "stolleryck" och stoppar en pinne i munnen och hoppar upp och ner från trälådan med en väldans fart. Allt för att visa upp sin fina pinne (eller annat värdefullt föremål) och demonstrera hur glad han är.
Jag undrar om lille långöra har missuppfattat sig själv något och tror sig vara en hund? ;)
Herr Långöra i fråga är ingen kelgris av stora mått, men han låg ändå gärna stilla långa stunder och lät sig klappas och såg ut att verkligen njuta. Sen när han fått nog av kel, skrämde han slag på både Maja och mig genom att gå från totalt avslappnad och blick stilla till att studsa upp och i väg på en bråkdel av en sekund! Sen gick det en liten stund och så blev han sugen på lite uppmärksamhet och närhet och hela proceduren upprepades. Det vill säga att jag och Maja hoppade till och fick hjärtat i halsgropen när Ezio var nöjd. Haha!
Majas relation till Robin är lite mer av en skräckblandad förtjusnings karaktär. Hon som är så van vid Felix som är så lugn (oftast) blir lite chockad över att en hund kan vara så full med energi och bus.
En annan - lite olycklig - bidrafgande faktor är att hon hört hur jag och Robins matte och husse pratat lite om Robins "bitighet". För en treåring blir det ju naturligtvis väldigt skrämmande, en hund som bits?! Att det är fullt normalt valpbeteende och inte är några riktiga bett utan mest att han (precis som bebisar) vill undersöka allt med munnen är inte lätt för Maja att förstå.
Kändes lite tryggare att få sno Robins korg.
Men hon delade inte Robins ordningssinne och kände sig nödgad att städa upp i lyan. Haha!
Otroligt snälla Robin var inte ett uns vaktig gällande sin bädd eller sina leksaker, och lät Maja husera som hon ville. Och sittandes i korgen gick det bättre med lite närkontakt. Men med viss skepsism.
Men det övergick snart i att Robin inte alls kändes farlig längre.
Men när Robin ville få mera kel kändes korgen inte lika trygg längre...
Mysplutten!
Han är så go att jag funderar på att kidnappa honom. Blir lite svårt att dölja bara när vi bor grannar... Får fundera ett slag på saken. ;)
Maja fick avvakta ett slag och jag höll ett lagom behörigt avstånd mellan henne och vovven. Jag trodde att Felix var en oslagbar världsmästare i kelsjukhet och går under smeknamnet "kelmonstret" här hemma, fick inse att vår vovve numera får dela första plasen med Robin. :-) Han satt i mitt knä konstant och kunde aldrig få nog av närheten och att bli kliad och klappad. När Maja fått se hur änglasnäll Robin var mjuknade hon och gjorde nya försök att ta kontakt.
Efter att ha hittat Robins filt, fick hon en lysande idé!
En intet ont anande Robbin undrar vad som är på gång...?
Majas plan var följande:
Hon skulle göra med Robin som fröknarna gör med henne på dagis. Där gör de så att när det är dags att sova lunch lägger de ut hennes åkpåse på golvet som en filt. Sedan "slår de in henne i ett paket" och bär ut paketet och "postar" det i vagnen och säger godnatt.
-Kom häj Jobbin!
-Ligg.
-Stanna!
-Bjaa gubben, duktig.
En god hundförare är hon minsann i alla fall, det kan man inte klandra henne för. Med en lugn och bestämd stämma visade hon med hela kroppen vad hon ville = Stolt mor!
(Vill dock tydliggöra att jag naturligtvis hade ett ordentligt vakande öga på det hela, och korregerade både barn och hund vid behov.)
-Vi ska jöja ett paket föståj du.
-Nej, inte gå!
-Kom kom. Kom häj.
Varvid Robin snällt kom tillbaka.
Ett stycke valp som gett upp och accepterat sitt öde.
Trots sin ringa ålder märktes det att Robin hade ett annat bemötande mot mig än mot Maja. Han kände av att Maja var ett barn och hade en ängels tålamod med henne.
När klockan började bli sen och Maja skulle gå över till vår lägenhet och pappa som skulle natta henne blev det STORA och högljudda protester. Hon ville ju vara med Robin och Ezio! Själv kände jag lite detsamma när matte och husse kom hem, det är sannerligen svårt att skiljas från dessa sötlökar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar