Äh!

Det här med en balanserad kost går åt pipsvängen när man är sjuk. Åtminstone när JAG är det i alla fall.

Halsen gör så ont att jag inte vill äta - inte så konstigt - men sen går jag ändå och småäter en massa skit hela tiden ändå?! Motivationen hamnar i bott när jag kommer på mig själv äta popcorn till kvällsmat, trots att det är det värsta tänkbara att äta vid halsont. Det är vasst och obehagligt, oavsett hur noggrant man än tuggar innan man sväljer, det fastnar och skaver överallt och är omöjligt att få bort. Vad är vinsten i att smälla i sig det istället för lite len yoghurt eller en banan?! PUCKO!

Jag har inte ställt mig på vågen på snart två veckor och jag vill aldrig mer ställa mig på den igen, för jag VET och känner att jag gått upp. Nederlag. Modfälld. Tappa fart i viktminskningen och stå still ibland är inte så kul men fullt acceptabelt (och säkert nyttigt för kroppen), men återgång till gamla skit matvanor som skapade min tunga kropp? Nä fy sjutton!

I tre månader har jag varit ståndaktig (nästan jämt), kämpat och varit så nöjd över att jag äntligen brutit alla gamla ovanor och inte ens saknade småätandet av det söta och feta. Men tänk så fort man hamnar i gamla hjulspår igen - jag i ett nötskal - och på torsdag åker vi till Stockholm (måtte jag bli frisk till dess!) och då lär jag gå upp minst två kilo till, tappa ännu mera fart och motivation. Att plocka upp mitt nya och bättre liv blir allt svårare. Får ont i magen av att tänka på alla hotellfrukostar jag kommer trycka i mig tills jag spricker, och av pärlbandet av restauranger av modellen, gott men onyttigt så det skriker om'et! Svullo nästa.

Förlåt, jag vet att det är oförskämt att gnälla över att vi ska åka på en barnfri weekend och njuta av varandra, god mat och kultur. Inget annat än jubel är på sin plats! Men jag blir så nedslagen över att känna att jag tappat motivationen så totalt och då kommer jag ju vara hämningslös på maten.

Börjar få en känsla av att jag borde radera det här inlägget, det blev visst tio gånger dystrare än jag tänkt mig. Men det får va' som det är! Det här är en sån gång då jag behöver få skriva av mig, Trots att det nog egentligen bara är deppsaran som tagit över mig tillfälligt. Det går liksom för tungrott, på alltför för många områden samtidigt just nu, båten har fastnat i dyngan. Det samlas på hög och det välbekanta trycket över bröstet infinner sig. Ångest. Du är inte speciellt välkommen tillbaka käre vän. Gör dig inte för hemmastadd, för jag gillar inte dig.

- Posted using BlogPress from my iPhone