Jag som försöker göra sken av att jag inte är så imponerad av kändisar, de är ju bara människor precis som vi andra. Men när vi är på hemväg efter en tur på stan hoppar jag till (så diskret jag kunde) och väste högt till Andreas: Timell! Det är Martin Timell!! Jag ångrar så att jag inte hälsade på honom, men jag blev så star struck att jag inte fick fram ett ljud förrän han passerat. Då blev det en liten glädjedans istället, diskret sådan förstås. Ehum.. :)
Vi såg ju en hel drös med kändisar på teatrarna vi gick på, men det kändes inte som att det gilldes riktigt. Nåja, förutom Kim Sulocki då, mina drömmars man sedan tonåren och jag blev alldeles svag i knäna vid blotta åsynen av honom, tala inte om hur det var när han sen började sjunga... :-) *en lyckans suck*
Men än hade vi inte sett allt.
När vår resa var till ända och vi satt i restaurangen på Bromma flyger jag upp från stolen som skjuten ur en kanon! K-kolla, det är ju MARK!!! Det ÄR faktiskt han, men kolla då!! Åh, jag älskar Mark Levengood. Hans framtoning, humor, djup, värme, flinten och den lugna och mysiga Muminrösten.
Andreas skämdes och ville sjunka genom jorden. Och jag förstår honom, jag betedde mig inte som folk! Men det gällde ju Mark, hur kunde jag reagerat annorlunda? Jag blev förtrollad och kunde inte släppa honom med min beundrande blick. Ett kort ögonblick fick vi till och med ögonkontakt, och han log. Själv smälte som smör i gassande solsken.
Sen stod han där snällt i kön, pratade och skrattade med dem bredvid och log mot de människor som passerade och han verkade vara precis så härlig på riktigt som han är på tv och radio.
Ps. Förlåt för att jag fotade dig i smyg. Men jag vågade inte gå fram till dig och störa där du stod i dina fina glänsande lackskor.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Kände lite samma könsla när jag såg Krister Henriksson (Wallander) på Bromma flygplats för några år sen. HELT FANTASTISKT! =)
SvaraRadera