What?!

Det här med långvarig sjuka har tydligen sina fördelar oxå.

Har tjattrat bort en bra stund i telefonen med Jenny ikväll och - bland mycket annat - ojjade vi oss båda två över vågens siffror. Hon kan ju i alla fall med all rätt skylla på de kvarvarande graviditetskilona. Men jag själv då?? Illa, illa. Muttrande gick jag med på att gå till vågen för att ge exakta besked. Det hör till saken att jag vare sig velat eller vågat ställa mig där på länge - för att slippa veta hur illa ställt det är. Strutstaktiken funkar fint tycker jag!

Nåja, tillbaka till ämnet. Beredd på domen klev jag upp på vågen och utbrast i ett chockat WHAT?? Jag har tappat SEX kilo! (I runda slängar, svårt att ha koll på toppnoteringen med min strutstaktik.) Jag blev alldeles till mig och helt plötsligt infann sig peppen för att fortsätta trenden neråt. Här ska det göras små livsstils förändringar och målet är ytterligare fem kilo till 1 juni. Då kommer Jenny och kontrollerar så jag inte fuskat! :)

Alltså det här med vänner är ett fint påfund. Vad vore livet utan dem? Livet kan kännas tungt och eländigt och jag vältrar mig i självömkan. Men ett samtal bort lättar sinnesstämningen och både gnista och leende får sig en ordentlig knuff framåt. Jag är så lyckligt lottad att ha så många pärlor till vänner och är innerligt tacksam för varenda en av dem!

- Posted using BlogPress from my iPhone