Sen var det bara att gå hem för att gå en långpromenad med vovven och belönade oss med att ta ut brassestolen på gräsmattan och solade. Vi har köpt en "pinne" med en ögla i som man sätter i gräsmattan och fäster Felix i så han kan springa omkring utan att jag måste hålla stenkoll hela tiden. Funkade kalas! Fast så mycket springa omkring för Felix del vart det inte, han hittade en god pinne att gnaga på istället.
Lindas föräldrar har ju skaffat sig en ny katt efter att Gräddnos dog så Tussen inte ska vara så ensam, så på kvällen for vi ut för att titta på det lilla underverken. Guuud så söt han var!! Man kan ju smälta för mindre. eller vad sägs?
Sen måste ju Tussen få vara med på ett hörn med. Han som skrämde livet ur min stackars lilla Felix när de båda två var bara barnet. Felix var jätte nyfiken på Tussen men samtidigt lite rädd och stog på behörigt avstånd och Tussen var lika försiktig och rädd han och ville få Felix att gå sin väg och löste det hela med att spotta på Felix! Jösses så förvånad Felix blev, och vi andra med för den delen! *skratt*
Nu på kvällen har jag bara tagit det lugnt, Andreas jobbar natt så jag är alldeles ensam. Fick för mig att jag skulle rensa upp på mitt nattduksbord och hittade boken om Tobias. Kunde inte låta bli att läsa om den. Den är så fin, men så jobbigt. Märkligt att man kan sakna en människa så mycket utan att vi egentligen kände varann så väl under så lång tid. Men han var bara en sån människa som berörde och lämnar ett tomrum.
Kan ångra idag att jag aldrig talade om för honom hur viktig han var för mig, trots att det var jag som jobbade som HANS assistent tror jag att jag var den som fick ut mest av det hela ändå... Själv mådde jag apa och var sjukrkriven förutom det dygnet i veckan jag jobbade med Tobbe, ville ju inte alls lägga mina bekymmer på honom så jag berättade ju inget om hur jag egentligen mådde. Men önskar att jag sagt det efteråt, hur han blev någon som fick mig att vilja gå upp ur sängen, hur han var det enda ljuset som lyste upp den svarta vardagen, att jag kunde ha grävt ner mig i en hel vecka men det gjorde inget för jag visste att när jag kom till honom skulle jag få skratta, le och må gått så jag klarade mig fram tills nästa vecka... Underbara människa. Och jobbiga människa som fortfarande får mig att gråta...
Måste få ge ett citat ur boken;
"April 1990
Landbandymatch: David och Tobias spelar landbandy på vår altan. Jag står nedanför och rensar i rabatten. Matcherna var alltid långa. Den här gick till 50.
Tobias: -Vad står det?
-Det står 48-2, svarar David.
Det blir tyst en lång stund. Jag håller andan. Då säger Tobias:
-Man vet aldrig. Jag kan vinna!"
Så mycket man har att lära! Tänk om jag kunde få en hundradel av den inställningen, vad jag skulle kunna förändra i mitt liv. Våga tro på min egen förmåga där jag inte tror att jag kan. Fantastiska människa! Men det var ju inte lätt alla dagar för honom heller, efter att ha läst en hejaklacksramsa han skrivit själv så är hans posetiva inställning ännu mer imponerande:
"Heja, heja du vinner, du är bäst.
Jag är stolt över dig, grattis till pokalen.
Helhjärtat grattis!
Kvällsgråt blir din egen pokal och belöning.
Mamma jag ville så gärna springa jag också,
men jag vet ju inte ens om det är roligt
eftersom jag aldrig provat."
Nej, det är nog dags att sluta vara sentimental och förbarma mig över vovven, han behöver få gå ut och göra kvällsbehoven och jag måste sova. Ska upp tidigt imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar