Vi delade en hjärtskärande stund tidigare idag, Maja och jag. Hon fick feber igår - inte mycket - men tillräckligt för att bli hemma från dagis i alla fall. Efter hennes lunchvila måste hon vaknat av en mardröm. Maja brukar ALDRIG vara ledsen när hon vaknar, oavsett tid på dygnet. Men idag var det otröstlig gråt dock som aldrig ville lugna ner sig. Hon kändes så varm att jag ville ta en temp och stålsatte mig för en uppgradering av gråten när jag kom med termometern i högsta hugg. (Klandrar henne inte, hade reagerat likadant om det kom nån som ville stoppa upp nåt i min rumpa!) Maja verkade dock förstå varför vi var tvungna att ta tempen och storgråtandet övergick i snyftningar på skötbordet. I väntan på det befriande pipet från termometern snörvlade hon fram några ohörbara ord bakom nappen. När jag bad henne att ta ut den och upprepa sa hon "be". Jag frågade om hon ville be Gud som haver och fick en nickning som svar. Så jag böjde mig över henne och så knäppte vi händerna och bad. "Bätte" (bättre) sa Maja efteråt. Känns det bättre? frågade jag och fick åter en nickning som svar.
Mitt hjärta smälte och jag blev så tacksam. Ibland frågar jag mig själv om det är möjligt att visa vad det innebär att vara en kristen för en 2 åring. Och jag har undrat om det jag säger och gör är på rätt sätt? Jag vill på inget sätt pracka på Maja min tro. Men jag vill visa henne vad den innebär och vad den ger. Jag vill ge henne den största och finaste gåvan jag kan ge, Jesus, och ett liv tillsammans med honom.
Att Maja ville be när hon upplevde något jobbigt och fick tröst genom det, gav mig svaret på mina frågor. Det väckte en sådan djup tacksamhet och stolthet i mig. Där stod vi vid skötbordet med en termometer i rumpan men upplevde ändå något stort tillsammans.
Tack Jesus för att jag får lägga mitt liv i din hand. Tack framförallt för att jag får lägga Maja i din trygga famn. Tack för att du hjälper mig i mitt moderskap, styrker mig i min svaghet och visar mig den väg jag ska gå. Tack för att du är min orubbliga klippa, min trygghet.
TACK!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Vad fint, verkligen!! /Fru W
SvaraRaderaJa, det var en stor stund - andäktig.
SvaraRaderaTänk att en temp i rumpan kan bli något så fint, det är det bara Gud som klarar! :-)
Så otroligt fint att du redan lyckats förmedla till din dotter att bön kan ge tröst när man som bäst behöver det. Lilla underbara Maja! Stora underbara Gud!
SvaraRadera