Alltså, natten som var. Det var den värsta hittills. Jag fick knappt en blund, nervsmärtan i benet vägrade ge med sig. Vid fyra snåret var jag så slut att jag inte kunde göra annat än gråta. Då vaknade Andreas och undrade om han inte skulle gå och värma vetekudden åt mig. Det blev räddningen. Hettan gjorde att jag långsamt kände hur smärtan gav vika och jag fick falla in i efterlängtad sömn.
Denna välsignade vetekudde! Det är fina fru Sundholm som har sytt den och jag fick den när jag väntade Maja. Den var lika oumbärlig då, när jag låg i värkar, som den var i natt. Tack älskade vän för den!!
På ren vilja och tjurskallighet for jag ändå till jobbet idag. Trodde nog att jag skulle tvingas åka hem tidigare, med tanke på natten. Men där hade jag fel! Jag har faktiskt haft en riktigt hyfsad ryggdag. Hurra! Det här blir en bra helg som ska rymma både barnkalas, familjemys och kyrkobesök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar