Som jag skrivit tidigare, var jag vanvettigt rädd innan operationen. Men timmen innan det var dags kom jag på att jag hade några låtar av Tomas Boström i mobilen. Hans röst och texter var - som alltid - som balsam för själen. Allt oro rann bara av mig. Jag läste på nytt alla sms, mail och andra meddelanden från människor som bad för mig - och jag kände mig så buren av deras böner. Gud var med mig! Trycket över bröstet försvann, jag kunde inte sluta le, jag till och med skrattade! De tårar som föll var lättnadens och tacksamhetens. Allt låg i Hans trygga händer och jag behövde bara lita på Honom.
Gudsnärvaron var så stark och påtaglig och jag är övertygad om att fler med mig kunde känna atmosfären i rummet. Sköterskan som varit med tidigare och sett hur skräckslagen jag var tittade lite frågande på mig när hon kom in för att ge mig den lugnande supen inför operationen.
Har du redan fått ditt lugnande? frågade hon.
Nej, svarade jag.
Det blev inte mycket mer sagt just då, men senare när vi stod inne i hissen undrade hon.
Är du kristen?
Ja, det är jag.
Då förstår jag, sa hon.
Ikväll har jag ont. Apont! Jag känner mig liten och det är lätt att tappa modet. Men jag är fortfarande buren av alla böner. Min Gud är fortfarande lika god och stark. I Bibeln finns det löften om att inte vara rädd - 365 gånger, en gång för varje dag. Jag tror inte på slumpen. Jag tror på Gud och nu lägger jag pånytt min rygg i hans händer.
Tack käre Far för den trygghet och kärlek du ger mig!
Fäller en tår. Så underbart!!
SvaraRadera