Nu kör vi igen! Det är svårt att klara sig några längre perioder utan att blogga. Behovet att få skriva av sig och dela med sig blir för stort. I ärlighetens namn är det just det att få skriva av sig som är den stora anledning till det. Att jag känner att jag vill väcka bloggen till liv igen.
Jag behöver skriva av all min rädsla för vad som händer i min rygg. (dvs diskbråck och en kota på glid) Och rädsla för vad det är för insatser som behöver göras för att jag ska bli bättre.
Kommer jag någonsin att bli bättre??
Är jag dömd till att vara ryggsjuk för livet?
Idag har jag knappt kunnat stå på bena. Jag har knaprat piller i mängder, för att kunna jobba (jag vill INTE sjukskriva mig, jag SKA jobba!!!) jag har äntligen fått mitt drömjobb och det ger jag inte upp för allt i världen!
Men jag hasar mig fram, haltar, hukar mig och stöder mig mot väggar och möbler. Grimaserar över smärtan när jag tror att ingen ser. Kämpar mot tårarna som bränner. Kämpar! Men är livrädd varje stund.
Hemma kraschade jag. Jag har tvingat min kropp till så mycket under dagen att nu säger den STOPP! och det är bara att lyda och välta ner i sängen. Och jag vet att när jag väl lagt mig så kommer jag inte upp.
Och allt Maja vill och behöver få göra. "Snälla kan vi inte göra något tillsammans, bara du och jag?Snääälla..?" Men jag är maktlös. Jag kan inte. Men gudarna ska veta att jag vill. Ååh vad jag vill!!
Det gör så förtvivlat ont i mammahjärtat när jag inte kan möta Majas behov. Att ständigt måsta svara henne med "det går inte för min ryggs skull" "nä mamma orkar inte nu, jag måste vila ryggen".
Jag vill inte att hon ska behöva se mig så här!!! Jag vill inte att hon ska behöva ta hänsyn till mig och hela tiden forma dagen utifrån mig!!! Jag hatar när hon ser smärtan i mitt ansikte och släpper sitt eget. Mammahjärtat går i bitar när rollerna blir utbytta och hon kryper upp bredvid mig och ger mig en kram, stryker mig över håret och frågar hur jag mår?
Jag går sönder!! Bara sönder!!
Jag har tid hos ortopeden på tisdag. Har ingen aning om vad som väntar då. Men har blivit förberedd av min sjukgymnast på att det troligen blir operation. Operation..... Tanken på den ger mig...panik. Jag är så rädd för allt som skall komma att jag tappar både sans och vett. Livrädd. Dödsångest. Vettskrämd.
Hejåhå. Välkommen in i min värld! Öppnade visst dörren på full gavel ikväll. Lär säkert bli mer av den varan. Sen.
Be gärna för mig. Be gärna för min familj som tvingas med i allt det här.
/den ynklige diskbrockar'n
Oj, så svårt... otroligt gulligt av Maja, men jag förstår att det smärtar dig. Jag hoppas att det känns lite bättre imorgon.
SvaraRaderaHej Sara, Låter läskigt förstår jag! Men jag har jobbat på ortopeden och bestämmer de sig för operation är du i goda händer. Det är ingen quick fix så man vaknar smärtfri, det brukar bli svullet i operationsområdet så det tar veckor innan man ser full effekt. Å andra sidan vet jag inte hur länge du haft ont? Jag har lärt mig att diskbråck har ett naturalförlopp på tre månader, dvs de allra flesta diskbråck läker ut självmant. Men det vet förstås ortopeden, vilken typ du har... Att fortsätta som du har det nu är ju inget alternativ. Men heder åt dig som kämpar för att orka vardagen. Det är avgörande för läkningen att inte lägga sig platt och "besegrad". Du kommer säkert alltid att känna av dålig rygg i vissa situationer, men som det är nu kommer det inte vara! Hoppas det kan trösta lite! Kram Ida
SvaraRaderaJag förstår din oro. Jag är ju där med dig, jag ska operera mig i Mars. En steloperation efter två vanliga diskbråcksoperationer.
SvaraRaderaJag hoppas verkligen verkligen att du blir frisk. Bär inte tungt på flera månader. Gör allt för att bli frisk och gå inte ut för hårt.
Gör nervtöjningarna. Det är livsviktigt.
Kram