Ikväll har jag packat väskan och det här blir den sista natten hemma på ett tag. Imorgon förmiddag skrivs jag in på ortopedavdelningen för alla förberedelser inför operationen på onsdag.
Det var nog verkligen meningen att vi skulle ha det här huset, just nu. Det har hjälpt mig få tankarna på annat och inte hinna oroa mig för mycket. Men ikväll känner jag hur allt bara väller över mig. Hjärtat klappar, tryck över bröstet, rastlöshet i kroppen och strilande tårar. Hej ångest.
Jag vill inte.... Min impuls är att skita i allt, låtsas som ingenting och inbilla mig att det går över av sig självt. Slippa bli nedsövd och skuren, borrad i och sydd. Men det är ju så klart inget alternativ. Det blir jag varse så fort jag försöker kliva upp ur sängen. Eller när jag tror att jag ska kunna stå upprätt i 1 minut. Eller bestämmer mig för att plocka upp den där legobilen från golvet. Då känns det som jag dör. Smärtan tänker jag inte ens försöka beskriva...
Det är ju självklart att jag ska göra den här operationen! Men... Allt som följer med det... Jag är livrädd. Livrädd både för själva ingreppet men även för vad som kommer sedan. Hur kommer mitt liv att se ut?
Nää, jag måste sluta skriva, jag bara framkallar den ena rädslan efter den andra och jag panikar och ligger snart som en liten grå i fosterställning och skakar av gråt.
Kära vänner, tänk på mig de här dagarna. Be för mig! Jag behöver det verkligen.
"Jag kommer inte att överge dig. Jag skall fullgöra det som jag lovat dig."
1 mos 28:15
Jag fick de orden av farmor och farfar på det här vykortet som damp ner här hemma igår. De orden ska få ringa i mig ikväll och i natt.
"Jag kommer inte att överge dig."
Tack käre Gud för dina löften!
Jag ber för dig Sara. Jag ber varje kväll till gud och just nu ber jag för dig. Jag ber för dig att allting ska gå bra. Att du klarar det här. Du är ju en tigermamma. Tänk så du kämpade med Majas graviditet. Du klarar även detta.
SvaraRaderaJag har ett tips om du inte har fått det tidigare. Sov med benen uppe på kuddar. Det gör att ischiasnerven inte är lika utsträckt och gå med högklackat. Det räcker med några centimeter. Det var det som fick mig att kunna börja vara ute och gå igen. Jag såg så fånig ut. Högklackat och kryckor och sedan högklackat och gåstavar.
Be att få gå med i ryggvattengympan på Nus efter operationen. Den är grym och du träffar andra personer som har det precis som dig och det är skönt att inte vara ensam.
Men mitt första tips är att lägga upp benen så att knäna och underbenen kommer högt. Har du ingen tillräckligt hög kudde så ta en soffkudde och lägger under knäna.
Jag tänker på dig massor.
kram