Efter ha bläddrat igenom bilderna i min telefon ser jag många människor som lämnat ett stort tomrum efter sig. Människor jag saknar djupt.
Det händer en del på förskolan just nu. Det allra mesta är goda och bra förbättringar. Men de där bitarna som vi nu måste klara oss utan? Nä, jag tycker det är jobbigt med förändring till och med när jag ser nödvändigheten i den.
Däröver har förändringens sorgearbete och saknad tagit sig ny skepnad, och har fått en helt ny dimension när Maja är med och påverkas i den.
Här bygger Maja en fågelholk tillsammans med högt älskade fröken A. Maja döper fortfarande alla sina dockor efter henne. Hon ber varje kväll för henne där hon uttrycker sin saknad och ber att hon ska va' frisk och må bra.
Jag saknar A väldigt mycket också, men mest saknar jag Majas blick när hon såg A på förskolan och sken upp som en sol! Jag saknar att se hur mitt barn älskade denna människa, litade på henne och kände sig fullständigt trygg.
Värsta förändringen - alla kategorier - är den STORA saknaden efter Majas bästaste superkompis E som flyttat långt bort. Det är hemskt att gång på gång se Majas besvikelse och förtvivlan när hon kommer på att E inte går på hennes förskola längre. Maja bär med sig E i hjärtat i ALLT hon gör. "Den häj ska E få av mig" "Vad sund att E inte äj häj, hon skulle vilja åka i backen med mig. Det VET jag." "Nä jag ska inte vaja pinsessa, det vill ju E vaja!"
Sedan den här ljuvliga lilla prinsessan flyttade har svaren på frågan "Vad har du gjort på dagis idag?" blivit ett krasst konstaterande "Jag haj inte lekt med E idag." Mitt hjärta brister och jag smyger in på min kammare och gråter och gråter. Jag gråter för Maja och jag gråter för mig. Sen ber jag och är tacksam för mitt i allt det här eländet så är jag hjärtans glad för E och hennes familj som fick drömchansen till drömjobbet i drömstaden.
Men många, många minnen har vi och dem vårdar vi ömt. Även här ber Maja för dem på kvällen, hon säger till Jesus att det var väldigt tråkigt att E har slutat på dagis. Men så tackar hon för att de är kompisar ändå och att E har det bra när hon får bo så nära övriga familjen. Men det smyger sig alltid in en önskan om att E snart kanske kan komma och hälsa på... Om man ber riktigt flitigt så kanske?! :-)
Åh nu trillar tårarna igen. Om två veckor är det ett HELT år sedan de flyttade, BellaBus, A-K och Jon. Tomrummet efter världshistoriens finaste grannar är obeskrivlig och saknade vill inte gå över. Visst jag faller inte ut i fulgråt så fort jag ser åt deras balkong längre (inte jämt iaf.. ;-)) men det går knappt en dag utan att jag tänker på dem.
Längtar ihjäl mig efter Bellas blöta pussar. Drömmer om svunna tider med baljor med te, nåt smaskigt nybakt från A-K och låånga härliga samtal.
Maja minns magen och hon höll bokstavligt talat på att ge mig en rak höger när jag röjde ut julen och ville plocka undan julkortet med hela lilla (stora! :)) familjen på. Det är vältummat och hänger på kylskåpet och Maja vet precis vilken tvilling som är vilken. Gissar att det får sitta där till nästa jul. :)
Friends Always!!
- Posted using BlogPress from my iPhone
<3 <3 <3 <3 <3 Du betyder så mycket för mig! Kramar A-K
SvaraRadera