Att återerövra något man tappat

De här är en av de saker jag älskar allra mest med att bo här - åkrarna precis runt knuten. Att kunna gå ut mellan fälten och andas in den friska luften. Vindpustarna som för med sig dofterna från alla hästar i hagarna intill och från korna i ladugårdarna. Det luktar barndom och trygghet och lugnet och friden sprider sig och fyller varje cell i min kropp. 

Trots det har jag inte varit här på hela sommaren. Det har bara inte gått, jag har inte kunnat förmå mig själv att ens närma mig fälten. Det här var nämligen inte bara mitt älsklingsställe. Det var även Felix. Fälten var vårt ställe. Där mådde vi som bäst, gåendes sida vid sida. Njöt lika mycket, var och en på sitt sätt, av de härliga omgivningarna. 

Det var också där vi gick vår sista promenad tillsammans. Hans hjärta hade blivit så trött och kroppen orkeslös. Jag bar honom i mina armar dit, lät honom strosa runt och såg, trots sjukdomen, hur livsgnistan glittrade till lite extra i hans ögon och svansen höjas så som den alltid gjorde när han var lycklig. Efteråt bar jag honom tillbaka hem igen. 

Det var den 10 juni, etthundratjugotre dagar - det känns som en hel livstid sedan och som igår på samma gång. Men idag var det dags. Jag behövde verkligen komma ut och få känna av den där friden och lugnet som bara infinner sig när jag går ute på mina åkrar med sina små och vindpinade lador. Jag plockade med mig en rejäl bunt näsdukar, valde omsorgsfullt vilka låtar som skulle gå på repeat i hörlurarna och gick ut. Jag balanserade över den lilla spången över diket, gick ut på den smala stigen mellan fälten medan tårarna stilla började trilla ner för mina kinder. Snart grät jag så häftigt att blicken blev alldeles dimmig och jag kunde inte längre se klart var jag satte fötterna. Sakta och snubblande fortsatte jag fram över stigen, jag böjde mig ner och drog med handen genom det fuktiga gräset. Bitvis gick jag så nära dikeskanten att stövlarna klafsade i leran som stänkte upp på byxbenen. 

Jag stannade till mellan de båda ladorna där jag så många gånger förr satt mig, rätt ner på marken, bara för att insupa atmosfären och låta lugnet landa i mig. Där, på den platsen har jag så tydligt känt hur Gud talat till mig genom allt det vackra. Hur hans frid slagit rot i djupet av mitt inre och hans kärlek drabbat mig med sin fulla kraft. Det var också här jag och Felix brukade stanna för att han skulle få vila när han var som sjukast. Idag brydde jag mig inte om att marken var mättad av höstens regn och att jag skulle bli blöt. Jag satte mig ner i det gulnande gräset och tittade ut över fälten alltmedan tonerna från "När löven faller" ljöd ur hörlurarna. 

När löven faller av och kvar är vi. Ett litet frö får dö och bli till liv. När regnet faller ner utför min kind. Du torkar alla tårar med din vind. 

Då ser jag din kärlek mot mig. Då känner jag livet ifrån dig. När regnet faller ner utför min kind. Då vet jag att du älskar.

Som himlen runt vår jord ditt ord består. Och leder mig på vägen som jag går. Som ljuset ifrån skymning gör mig väl. Så styrker du det svaga i min själ.

Så ser jag din kärlek från dig. Så känner jag livet inom mig. Som himlen runt vår jord ditt ord består. Då vet jag att du älskar.

När jag reste mig upp för att vända hemåt igen insåg jag att jag inte längre grät, jag log. Där och då kände jag hur något hade släppt taget. Alla minnen finns kvar och så klart saknaden - men jag hade tagit det där första, jobbiga steget och återerövrat mitt älsklingsställe.