Förra året åkte hon bob i pulkabacken den 29 mars.
Hon gjorde snöänglar utanför kyrkan den 7 april.
Och hon njöt av att för första gången kunna leka ute själv i sin egen trädgård, i snön förstås, den 16 april.
När snön, den 11 mars förra året, fortfarande låg djup och vintern med sitt järngrepp höll våren på avstånd. Var i år - på samma datum - kärleksörten först upp ur myllan med sitt löfte om den annalkande våren. I tät följd vågade sedan både pion, gullviva och snödroppe följa dess exempel och kika fram ur den kalla jorden.
Yr av lycka spritter min kropp av vårkänslor. Med ett hjärta som tar glädjeskutt för varje liten millimeter mina blommor växer, följer jag med barnslig iver allt som händer i trädgården. Och jag gör nya upptäckter i landen. Land jag trodde jag kände och visste vad som fanns däri. Men vi har ett mysterium på baksidan som växer och frodas. Min mor, tillika min eminente trädgårdsguru, tror att det kan vara dunört. Ett ogräs alltså. Titta gärna på växten längst ner till höger i bild. Någon annan som vet vad det är? Tips och gissningar mottages tacksamt!
/vetgirig nyfiken i en strut
Idag - två veckor tidigare(!) än bilden från förra året där Maja leker i snön - sitter vi i bara strumplästen på altanen och äter årets första grillmåltid. En alldeles förträffligt god sådan!
Det ligger ofta nära till hands att klaga och vara missnöjd med vädret. Men jag är så innerligt tacksam för den tidiga våren. Att se hur grönskan i sakta mak börjar ta fart. Knoppar växer sig feta i väntan på att brista. Hur ljuset tar över efter mörkret. Den kunde inte kommit mer lägligt. Ikväll knäpper jag mina händer och ber en tacksamhetens bön till vår Far.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar