Otäcka ord

Lungödem. Förstorat hjärta.

Veterinärens ord träffade mig som ett slag i magen. Jag tappade andan av blotta tanken på Felix dödlighet. Att han - liksom vi andra - har sin utmätta tid här på jorden.

Vi är bara i början av utredningen än. Det är mycket som inte är sagt eller avgjort än. Han kan mycket väl ha många fina år kvar. Men det kan också ta slut om bara några månader. Ingen vet.

Allt beror på hur väl han svarar på medicinen han fått idag, vad nästa röntgensväng visar för resultat om fjorton dagar. Inte minst på när en specialist ska göra ett ultraljud på hans hjärta om fyra veckor. Då kan vi få lite stadigare svar på alla våra frågor.

Felix är lyckligt ovetande. Han levde upp när han fick åka till veterinären. Det luktar så gott där! Och alla människor som bara bryr sig om honom. Kli bakom örat, klappar på magen, händer som kupar sig runt hans ansikte och en röst som säger hur fiiiin han är.

Vi är olyckligt vetande. Vi tänker ge honom den vård han behöver för att må bra. Men ett GOTT hundliv ska det vara, inga kompromisser! Felix har varit den livskamrat jag levt längst med. Han har hängt med ner i de djupaste dalarna och upp till de ljusaste toppar. Alltid har han älskat mig fullständigt och förbehållningslöst, med ständig närvaro.

Det är lätt att klamra sig fast vid en sådan vän. Inte kunna släppa taget, oavsett vad. Men så vill jag inte ha det. Ett gott liv för en liten anspråkslös Cavalier med ett stort hjärta - i dubbel bemärkelse - ska han ha. Förtjänar han.
Annars måste det svåraste beslutet någonsin tas. Det vill jag inte ens säga högt. Jag fasar.

Just nu. Just ikväll är jag ledsen och har sorg. Är förtvivlad och förvirrad. Gråter, gråter. Försöker förbereda mig på den dag han inte finns här längre.

Men sen får det vara slut på det och leva i nuet. HÄR. Inte ta ut sorger i förskott, då kan jag ju gå runt och sörja i flera år utan någon mening. Ingen vet när eller hur. Vetskapen om osäkerheten är slitsam, men det enda rätta är att ta tillvara det vi har, Felix. Han är fortfarande här, plirar med sina ögon. Viftar du dessutom med en korvskiva framför nosen på honom är han i allra högsta grad levande!! Det är där jag vill försöka vara, här där vi lever. Inte i gårdagen och inte i morgondagen.

Jag drar slutsatsen att jag nog behövde skriva av mig om saken. Av dömma på längden av det här inlägget. Men nu vet ni.

Kanske jag återkommer i ämnet om jag behöver skriva av mig lite till.