24 mars 2012

När snön vräker ner passar det fint att låtsas som ingenting, och gömma sig i ett tropikhus.


Vi har - som framgick i förra inlägget - spenderat förmiddagen på Tropikhuset i Holmsund idag. Ett synnerligen gott val av lördagsutflykt, det blev ett härligt äventyr för både oss och Maja.



Maja spanade farcinerat in alla djur. Ibland med skräckblandad förtjusning.



De hade en salig blandning djur, alltifrån pygméigelkottar till små apor som hoppade fritt, grodor, ödlor, ormar, spindlar, GIANTISKA vandrande pinnar (de är min nya fobi, det var det vidrigaste jag sett!) och en hel del annat smått och gott.




När ormen Pytonormen Pelle plockades fram blev det nästan lite väl spännande för Maja och vi höll oss på ormlängds avstånd.


Men klappa svansen lite tordes hon i alla fall.



Efter en stunds avvaktande känndes det helt ok att komma fram och klappa när jag höll i ormen.



Fast när den började ha lite väl mycket egen vilja och kom för nära med huvudet ökade både puls och andningen på mig kraftigt. Spelar ingen roll att jag visste att Pelle hade goda avsikter.



Tur för mig att tjejen som jobbade där hade varit med förr och smög in en hjälpande hand och styrde undan huvudet. Och vid det laget hade Maja vågat sig upp i mitt knä.



Till sist hjälptes vi åt att hålla i Pelle och var mäkta stolta över vår bedrift!

Det brutala i att vakna av att Maja buffar på mig och frågar om jag vill åka och titta på SPINDLARNA?!

Effektivt om man snabbt vill få sin mamma klarvaken.


Men tydligen ville jag det!

Japp, det är MIN hand i mitten. Jag blev så glad när jag såg att de (Tropikhuset i Holmsund) hade en chilensk fågelspindel. Det var just en sådan som hjälpte mig bota min spindelfobi i höstas. (Kolla in det här.) Det var ett sådant kärt återseende att jag inte kunde låta bli att fråga om jag inte kunde få bekanta mig lite närmare med den? Haha, snacka om nya tider!!

Lilla Kiwi var så snäll och jag höll i henne flera gånger och lät henne klättra uppför armen. Det var till och med mindre läskigt än när jag och Maja höll i ormen.

- Posted using BlogPress from my iPhone

23 mars 2012

Bästistemat

På väg ut genom dörren ikväll efter jag nattat Maja:

-Stäng inte döjjen helt mamma. Så Felix kan komma in om han vill.

22 mars 2012

Fint med en bästis

.

-Jag sittej blevid Felix föj han äj min bästa vän, föståj du. Och han tyckej väldigt mycket om mig liksom. Fast jag älskaj honom.




 

21 mars 2012

Skäl att fira


Igår hade vi fest här hemma. Tanken var egentligen att det bara skulle vara en middag som gick i enkelhetens tecken, mitt i veckan som det var. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, det blir mycket bättre!

Jag har inte tordats andas om det på bloggen. För många förväntningar har stått på spel, jag har inte vågat tro på att det skulle gå i lås. Men för några veckor sedan fick jag ett tips från en kollega om att det skulle bli en ledig tjänst på Grubbe bibliotek. Sedan jag för några månader sedan, till och från varit på Mariehems bibliotek, har jag gått från klarhet till klarhet om vad det är jag vill. Jag hittade rätt. Jag hittade hem. Det är ju på bibliotek jag ska jobba - att jag inte fattat det förän nu?! Samtidigt som drömmen om biblioteks assistent jobbet växte fram fick jag klart för mig hur hopplöst det var att få en dylik tjänst, det finns så få och ingen slutar. Suck. Dead end igen.

Men så kom det där tipset. Jag slängde mig på telefonen för att komma först till kvarn - och tänka sig -jag var först! För tre veckor sedan började jag min arbetsträning/inskolning för att se om det skulle kunna vara ett jobb för mig. Jag hade inga som helst illutioner om att jag skulle lyckas knipa jobbet, jag är ju inte ensam på arbetsmarknaden som vill jobba som biblioteks assistent och jag hade ganska precis NOLL erfarenhet i yrket. Inte de mest lysande utsikterna. Men jag bättrade i alla fall på mina chanser med att det var många med mig som bad till Gud för att jobbet skulle bli mitt.

Så, i måndags kom det helt osannolika och UNDERBARA beskedet från chefen att jobbet är mitt om jag vill ha det. Om jag ville ha det?! Jag blev så glad att jag började gråta.

Därför råkade vår anspråkslösa mitt-i-veckan-middag bli till en uppsluppen fest med både huvudrätt och efträtt. Jag var bara TVUNGEN att få fira!

Redo för goda vänner och fest!

14 mars 2012

En slocknad stjärna




En powernap i vagnen efter en lång dag på förskolan.


Som en klubbad.

- Posted using BlogPress from my iPhone

8 mars 2012

Har man världens gulligaste farmor så har man




Jag tror inte det har gått en enda vår sedan jag flyttade upp till norrland, för snart tolv år sedan, som jag inte fått vårblommor på posten. Den här gången damp det ner ett paket med ett par mysbyxor till Maja och en bukett snödroppar till mig.


Kan ni begripa att de håller sig så pass bra?? Det måste va' för att de är plockade och postade med så mycket kärlek!

Våren spritter i kroppen på mig, trots all snö och isande vind ute. Snart är den här, även hos oss!

Tack älskade farmor för att du tinar fram våren åt mig!!


- Posted using BlogPress from my iPhone

6 mars 2012

Inte sjukare än man gör sig?

Nja, det är väl inte helt sant. Men nog är det lite svårt att tro att det här är filmat samma dag som Maja blev utskriven från sjukhuset för en månad sedan. Hon var ju ordentligt medtagen och sjuk då, fast som synes hade hon sina pigga stunder ändå! =)

Från liten till stor över en natt

Det har hänt stora saker här hemma sedan sist. Maja börjar bli en stor tjej - på riktigt! Sedan två veckor tillbaka har hon lagt nappen på hyllan och det gick verkligen över förväntan bra. Det blev två sorgliga nätter, men sedan köpte hon läget och det har gått helt smärtfritt sedan dess. (Peppar, peppar...)

Förutom detta har vi ÄNTLIGEN fått tummen ut och bytt ut spjälsängen till en riktig barnsäng. Jag vet, vi har varit sena med det och jag erkänner att det varit av ren bekvämlighet. Läggningarna av Maja har varit så löjligt lättsamma och enkla med spjälsängen att vi bävat inför hur det skulle bli när hon kan kliva i och ur sängen själv. Den där egentiden på kvällen är ju så viktig... Men även här (peppar, peppar!) har det gått hur bra som helst! Inget spring överhuvudtaget och hon somnar lika snabbt och enkelt som innan. Och hon ÄLSKAR sin nya säng! 

Den nya fina sängen!

Majan ville också ta kort på nya sängen och fick låna min lilla kamera för första gången. Poppis! Finns en överhängande risk för att en viss ung dam kommer att lägga totalt beslag på den från och med nu...

Nyklippt för dagen och med tjusiga rosa slingor i håret.

På jakt efter nya objekt att fota.



Majans egna bilder
Nog är hon duktig?! *stolt mor*

Genant att behöva erkänna att hon fick till den helhetsbilden på hur rummet blev, som jag misslyckades med... :)

Spännande att få se rummet ur hennes ögon,

vad hon tycker är mest värt att fota,

och vill visa upp.

Att gosedjuren skulle hamna på bild var föga förvånande dock.



Inte heller jag undkom att fastna på bild.
Faslig tur dock att det är jag som väljer vilken bild som publiceras... blev en HEL del bilder som åkte rakt ner i sopkorgen. Haha!

Ungen har skills, älskar den här bilden!

Förutom dessa förändringar är nu även blöjan på väg att avskaffas. Här hemma är hon som oftast utan, det händer en del olyckor, men mest för att hon kommer på lite för sent att hon behöver lätta på trycket. Men i morses kom hon inrusandes till mig och släpade in mig på toa för att visa pölen i pottan. Hurra! =) Sen tror jag att det är en liten trygghets grej för henne att ha blöja, för hon är jätte duktig på att hålla sig och vet precis när hon behöver gå på toa. Men det är fortfarande lite jobbigt för henne att tänka på att avskaffa den helt. Så vi satsar helhjärtat på att hon ska kunna vara utan på dagen till att börja med. Det andra lär komma av sig självt sen tänker jag.

Det som förvånat mig i all den här förändringens tid är att JAG tycker att det är lite jobbigt. Att hon är så stor att hon inte har napp längre, att spjälsängen är borta och att hon pratar om att hon är så stor nu att hon vill vara utan blöja. ALLT det här har vi ju längtat och strävat efter under ganska lång tid. Men nu när det är en realitet upplever jag en separationsångest. Kanske har jag på ett djupt omedvetet plan dröjt med att genomföra det för att förhala det faktum att Maja börjar bli en riktigt stor tjej? Jag vet inte, men jag var inte beredd på att jag skulle tycka det här var jobbigare än vad Maja gör. Det stämmer ju inte? Nåja, här är det bara att gilla läget och glädjas åt Majas utveckling - för det ÄR ju genomgående posetivt! Det är bara mitt ömma modershjärta som panikar över att min bebis blivit stor.