2013 vs 2014

Förra året åkte hon bob i pulkabacken den 29 mars. 

Hon gjorde snöänglar utanför kyrkan den 7 april. 

Och hon njöt av att för första gången kunna leka ute själv i sin egen trädgård, i snön förstås, den 16 april. 

När snön, den 11 mars förra året, fortfarande låg djup och vintern med sitt järngrepp höll våren på avstånd. Var i år - på samma datum - kärleksörten först upp ur myllan med sitt löfte om den annalkande våren. I tät följd vågade sedan både pion, gullviva och snödroppe följa dess exempel och kika fram ur den kalla jorden. 

Yr av lycka spritter min kropp av vårkänslor. Med ett hjärta som tar glädjeskutt för varje liten millimeter mina blommor växer, följer jag med barnslig iver allt som händer i trädgården. Och jag gör nya upptäckter i landen. Land jag trodde jag kände och visste vad som fanns däri. Men vi har ett mysterium på baksidan som växer och frodas. Min mor, tillika min eminente trädgårdsguru, tror att det kan vara dunört. Ett ogräs alltså. Titta gärna på växten längst ner till höger i bild. Någon annan som vet vad det är? Tips och gissningar mottages tacksamt!  

/vetgirig nyfiken i en strut 

I år - på exakt samma dag vi var i pulkabacken förra året den 29 mars - låg jag tillsammans med Felix på vår altan i solsängen. Jag njöt av att få känna hur vårsolens skarpa strålar värmde mitt vinterbleka ansikte. Jag ströläste ur Bo Setterlinds diktsamling Trosvisst. Och kände hur ljuset, värmen, var som ett välgörande balsam för min själ. 

Idag - två veckor tidigare(!) än bilden från förra året där Maja leker i snön - sitter vi i bara strumplästen på altanen och äter årets första grillmåltid. En alldeles förträffligt god sådan! 

Det ligger ofta nära till hands att klaga och vara missnöjd med vädret. Men jag är så innerligt tacksam för den tidiga våren. Att se hur grönskan i sakta mak börjar ta fart. Knoppar växer sig feta i väntan på att brista. Hur ljuset tar över efter mörkret. Den kunde inte kommit mer lägligt. Ikväll knäpper jag mina händer och ber en tacksamhetens bön till vår Far.

Hej!

Jag har länge funderat fram och tillbaka huruvida jag ska ta upp mitt bloggande igen. På många sätt saknar jag att sätta ord på vardagen. Få dela stort som smått, det som gläder mig och bekymrar mig. Det som inspirerar och engagerar mig. 

Men jag är kluven. Vill jag vara så tillgänglig på www? Ska vem som helst kunna komma in och läsa om mig och mitt liv? Mitt liv kretsar väldigt mycket - naturligtvis! - kring vår dotter, hur exponerad vill jag att hon ska bli? Hur påverkar henne nu, vad kommer hon tycka om det när hon blir äldre? Och om jag nu känner mig så begränsad i vad jag vill - eller vågar för den delen - blotta av mig själv och mina nära i bloggen, fyller den då någon funktion? 

Sen kommer vi till det där med prestationsångesten. Att känna sig tvungen att posta ett inlägg för att det var så länge sedan. Att ha en mängd uppslag jag vill skriva om men inte riktigt får tiden eller orken att räcka till. När inspirationen sinar och det dåliga samvetet gnager för att jag inte postar inlägg ofta nog. Det är ingen stress eller press jag längtar efter. Inget jag vill eller ska lägga på mina axlar. Samtidigt som jag skulle vilja utmana mig själv i att vara nöjd med det jag i själva verket gör och istället för att vara missnöjd med det jag inte gör. 

Och inte minst, går det väcka en blogg till liv som varit stendöd i över ett år? En blogg som - med all rätt - tappat sina läsare. 

Jag har lite att fundera på. Ger inga löften. Men jag kanske provar att ge det en andra chans. Kanske bloggen kan sporra mig till att bli bättre på att ta kort med min riktiga fina kamera, istället för latmansalternativet mobilkameran? Det hade ju verkligen varit ett stort plus i kanten i så fall. 

Det här får bli ett första steg, kanske ger det mersmak. Kanske kan den lilla, lilla skara som någon gång då och då fortfarande kikar in här ska fortsätta med det för att bli glatt överraskade av den nya aktiviteten efter dvalan. 

Steg nummer två får nog bli att finna ett nytt namn till bloggen, för något liv på Nydalahöjden har vi ju inte längre. 

Vi hörs! Kanske... ;)